För första gången tog hedersförtrycket en stor plats i en partiledares tal på en S-kongress. Det är bra. Det är en debatt som alltför länge har dominerats av konservativt hat.

Den konservativa kopplingen till hedersproblematiken utifrån ras och religion måste brytas. Högerns ständiga koppling av hedersförtryck till etnicitet, ursprung och nu senast till och med till bostadsområde i Sverige är ingenting som gynnar de unga kvinnor och män som utsätts för förtryck i hederns eller religionens namn. Kopplingen är i stället en högst jordslig skapad avart av religion eller kultur.

Denna avart har ändå skapat en rädsla för att gräva för djupt i hedersproblematiken hos Socialdemokraterna. Inte för att det funnits en acceptans för det fruktansvärda förtryck som utspelas i religionens namn, utan snarare för att rasistiska partier som Sverigedemokraterna och annan högerextremism har använt kidnappat frågan och använt den i sin propaganda.

Just därför är det viktigt för Socialdemokratin att engagera sig i ännu mer.

Det som Sverigedemokraterna lanserar som ett uttryck för ”nedärvd essens” hos människor från länder de beslutat sig för att hata, eller som ett resultat av ren rasbiologi, måste Socialdemokratierna bekämpa för vad det verkligheten är: ett jordiskt förtryck som skapats av män som vill behålla sin makt.

Rädslan för att förknippas med den rasism som gärna använder hedersförtryck i sin propaganda får inte hindra Socialdemokratins berättigade engagemang.

Löfvens tal var i övrigt en utsträckt hand till alla delar av socialdemokratin.
Han försvarade januariavtalet.
Han attackerade högerextremismen.

Och lyfte utbildning och vidareutbildning som är ett av kongressens få prioriterade frågor.

Här är utrymmet för en verksam Socialdemokratisk politik stort. Även om Liberalerna försökt inteckna utbildningen som sitt område i januariavtalet är formuleringarna luddiga och riktningen oklar.

Som en eftergift till januariavtalets skrivningar nämnde Löfven vikten av att inte bara satsa på de barn som halkar efter utan att vi även måste se vikten av att låta de barn som klassas som särbegåvade att få möjlighet att gå snabbare fram.

Denna ambition fanns visserligen redan inskrivet i Socialdemokraternas skolpolitiska program långt innan januariavtalet fanns på plats, och överensstämmer naturligtvis med de socialdemokratiska ambitionerna att ha ett utbildningssystem som i slutänden erbjuder rätt person till rätt plats i ekonomin.

Här har snart debatten gått hela varvet runt. För vilka är det som i dag inte håller denna väg öppen för alla?

Det är knappast Socialdemokraterna.

De ord vi hört från Liberalernas partiledare Jan Björlund om att ”alla kan inte bli akademiker” syftar ju endast till att hålla tillbaka arbetarklassens barn. Utbildningssystemet måste byggas så att vägen till grundläggande utbildning, till högre utbildning och också till forskarutbildning, ska vara öppen för alla, även för arbetarklassen.