S-kongressen har ett formellt syfte, två programförklaringar ska antas.

Ett ”Organisatoriskt reformprogram” och ”Kunskap för framtiden – trygghet för fler och konkurrenskraft för Sverige” ska klubbas.

Socialdemokratin är en bred kyrka. Ett parti byggt på olikheter och kompromisser. Men det har nog aldrig varit lika viktigt att ena arbetarrörelsen som just nu. Och det är hos S bollen ligger.

För relationen i det 120-åriga äktenskapet mellan LO och Socialdemokraterna har kanske aldrig varit lika skakig. Och hur räddas relationer enligt experterna?

Att hitta tillbaka till det parterna en gång såg i varandra. De gemensamma grundläggande intressena. Ett drygt hundraårigt äktenskap är ju inget man kastar bort sådär.

När i tiden det började knaka i fogarna mellan parterna är egentligen ovidkommande.

Det har förekommit hårda ord, igenstängda dörrar och flörtande med andra genom åren, från båda håll. Men nu har det gått väldigt fort.

Ett förhållande existerar förstås inte i ett vacuum. Omvärlden ställer krav vilket stundtals gör utmaningarna i tvåsamheten riktigt knepiga.

Hur skulle Socialdemokraterna ha gjort?

Hade det gått att driva en valrörelse 2018 där LO hållits nöjda och där mittenpartierna samtidigt känt sig tagna på allvar?

I backspegeln är det svårt att se hur Socialdemokraterna hade kunnat göra annorlunda.

För vad hade alternativen varit utifrån LO:s perspektiv?

Antingen hade Socialdemokraterna förlorat regeringsmakten och arbetsrätten hade försämrats något oerhört under ett borgerligt styre.

Eller så är vi där vi står i dag med en S-MP-regering med en 73-punktsöverenskommelse mellan regeringen och mittenpartierna.

I ljuset av detta har LO all rätt att känna sig svikna. Efter valet dödförklarade S blockpolitiken i samma andetag som de sa sig vara ett mittenparti.

Detta är ju själva motsatsen till den arbetargrund som äktenskapet står på.

Inte konstigt att LO därefter ett tag var villig att vänstra med V.

Det är inte fel att påstå att helgens S-kongress är en avstamp inför valrörelsen 2022 där LO och S antingen står enade – eller inte.

I kongresshandlingarna är det uppenbart att Socialdemokraterna nu anstränger sig för att locka tillbaka LO.

Exempelvis finns skrivelser om ökat facklig-politiskt samarbete under i stort sett varenda avsnitt i organisationsprogrammet.

Hur väl dessa inviter spelar ut lär helgens kongress utvisa. För faktum är att de båda parterna behöver varandra. De rättfärdigar varandras existens och om de kan samspela bättre framåt stärker de varandra.

Men LO behöver ställa krav för att kunna dra ett streck över den här relationssvackan om äktenskapet ska fortsätta starkt framåt.

Att det fackligpolitiska samarbetet ska prioriteras är bra. Men det måste ske strategiskt för båda parter och med specifika gemensamma mål.

Och kanske ännu viktigare. Socialdemokraterna behöver driva en politik som tydligare gynnar LO-kollektivet.

S må vara bundna av januariavtalet, men det går att driva igenom progressiva reformer som inte är bundet till det.

Sådant som ger mer jämlik välfärd, skola och arbetsvillkor. Och det går att verka för en större vänsteropinion i Sverige.

Men allt hänger faktiskt på att S och LO:s äktenskap håller. Ingen har sagt att det är enkelt, en relation behöver smörjas och underhållas.

Men det finns faktiskt inget alternativ. LO och S måste ta sig ur den här relationskrisen som ett starkare par.

Och som vid alla relationskriser går det bara att repareras genom ömsesidig tillit och genuin vilja. Från båda parter.

Men i helgen är det framför allt Socialdemokraterna som behöver bjuda till.