Kajsa Leo: Att först är störst är (fortfarande) sant

Den 8 mars hade min far, som är pensionerad gymnasielärare, för vana att dela ut godis enbart till flickorna i klassen.

Jag vet inte hur de andra reagerade på detta men jag kan tänka mig att några mumlade något om “orättvist”.

I dag talar man ofta om en pojkkris i skolan.

Det handlar inte om att killar utsätter andra för sexuella trakasserier eller att de tvingas in i destruktiva normer som gör det förbjudet att gråta eller visa svaghet.

Det handlar om att tjejer under de senaste trettio åren har presterat bättre och fått högre betyg än killar, även i manligt kodade ämnen såsom matte och teknik.

Kan det vara så att flickor har lärt sig leva med orättvisorna, att livet har varit en lång normaliseringsprocess där de snällt har fått vänta på sina skumtomtar?

Man pratar om att pojkarna är utbildningens förlorare.

Men hur väl stämmer det egentligen?

Det är den 13 december och niorna har gått luciatåg i gympasalen.

Ett sextiotal tonåringar i strumplästen och vita särkar, komplett med tärnor som inte kan hålla sig för skratt och killar som har satt glitter i kepsen.

Som vanligt sjunger de på helt olika ställen när de tågar in men det gör inget, jag får ändå tårar i ögonen.

Efteråt bjuder lärarna på pepparkakor och skumtomtar.

Vi har tänt ljus och är sådär pinsamt entusiastiska som bara lärare kan vara.

Vi ber eleverna själva komma fram och förse sig. Jag hör ingen av oss säga: “Alla med penis är välkomna att komma fram först.” Men det är i alla fall det som händer.

Alla utan sitter kvar och väntar på sin tur.

Forskningen visar att det oftare är killar än tjejer som upplever saker som orättvisa.

En av mina elever blev sur förra veckan när vi skulle se den franska filmen Girlhood eftersom det uppenbarligen är en tjejfilm.

Har ni sett statistiken över hur mycket män respektive kvinnor pratar i Oscarsbelönade filmer?

Min käre elev har nog inte reflekterat över det, men i själva verket är i princip alla filmer “killfilmer”.

Kan det vara så att flickor har lärt sig leva med orättvisorna, att livet har varit en lång normaliseringsprocess där de snällt har fått vänta på sina skumtomtar?

Själv är jag endast sju år när jag för första gången reflekterar över detta i min dagbok: ”… sen har jag lekt med Lukas lego hemma hos Lukas och Ville var med vi hade ganska kul fast det var en sak som var lite oretvis för dem hade varsitt jätte snygt tufft bra stort rymd skäp”.

Det handlar inte om att killar utsätter andra för sexuella trakasserier eller att de tvingas in i destruktiva normer som gör det förbjudet att gråta eller visa svaghet

Och därefter, en högst feminin och förlåtande strategi för att hantera problemet: ”fast jag hade i alla fall det gulligaste rymd skäpet.” (sic).

Kanske är det så att samhället inte nödvändigtvis belönar dem med mest kunskap och ambition utan dem som har armbågar vassa nog att ta sig fram först till skumtomtarna.

För oavsett hur killar presterar i skolan är det de som kommer att tjäna mest, inneha de mest välbetalda chefspositionerna och få störst utrymme i det offentliga rummet.

Eller som forskaren Marie Nordberg uttryckte det: ”… att pressen känns hård för flickor är kanske inte så konstigt. Så länge samhället i stort inte är jämställt så behöver de helt enkelt prestera bättre.” 

Med dessa ord i bakhuvudet lämnar den välvillige gymnasielärarens 8-mars-godis en ganska fadd eftersmak.