Fruktansvärt obekväm historia om kvinnlig hämnd

Det är svårt att inte börja tänka på Metoo-debatten, kulturprofilen och alla otaliga debattartiklar som skrivits om den feministiska revolution som har svept över världen, när man tar del av Lo Kauppis iscensättning av Män kan inte våldtas.

I denna föreställning blir det väldigt tydligt att våldtäkt inte handlar om sex utan om makt, att tvinga någon till underkastelse.

Vilket långt ifrån alltid är fallet när våldtäkter skildras på scen och film.

Debatten har överlag handlat om män som förövare när det gäller sexuella övergrepp – och kvinnor som offer. Rimligt.

Enligt forskningsstatistik beräknas tio procent av dem som begår sexuella övergrepp vara kvinnor, står det i föreställningens programblad.

Men i en av de mest centrala scenerna i denna uppsättning vänds det gängse perspektivet.

Märta Tikkanens kultroman från 1975 handlar om bibliotekarien Tova som, när hon inser att rättsväsendet inte är något att luta sig mot, för att hämnas våldtar den man som tidigare våldtagit henne.

Möjligheten att hennes förövare ska bli dömd för sitt brott är minimal, det finns inga vittnen.

Dessutom är hon rädd för att själv bli skambelagd och för att hennes familj kanske kommer att bli hotad.

Kauppi placerar Tikkanens roman i nutid, med en tio år äldre Tova.

Elisabet Carlssons Tova känns i föreställningens inledning livsglad.

Hennes exman (Christer Fant) har försökt uppfostra deras gemensamma söner till att aldrig vika ner sig och visa potens.

Den lågmälde Jockum (Nils Wetterholm) spjärnar emot, söker en annan sorts manlighet, medan bullrige och störige Mick tycks falla in i mönstret.

När Tova ska fira sin femtioårsdag ensam på restaurang träffar hon välbeställde Martti som helst dricker vällagrad, rökig whisky.

Kvällen slutar hemma hos honom. Sven Ahlström får fram hur liten Martti egentligen är och hur tunn linjen kan vara mellan att vilja dyrka någon eller att förnedra den.

När Tova tar ut sin hämnd hotar hon honom med en stor kökskniv och binder honom så att han ligger uppfläkt.

Mot hans vilja ser hon till att han får stånd, innan hon gränslar honom.

Det var länge sedan jag kände mig så fruktansvärt obekväm på teatern som under den här scenen.

Visst har kvinnlig hämnd visats förr, allt från Euripides Medea till Tarantinos Kill Bill-filmer eller Glenn Closes kaninkokerska i Farlig förbindelse.

Men hur ofta har vi som publik sett en kvinna begå ett så grovt sexuellt övergrepp?

Män kan inte våldtas väcker starka känslor även om föreställningen stundtals har ett aningen undervisande eller upplysande drag.

Det märks att Lo Kauppi har grävt i den här typen av teman förr.

Nu handlar denna föreställning om mycket mer än hämnd och våldtäkter, framför allt förmedlar den hur vi alla är påverkade av det manssamhälle och de strukturer vi lever i.

Vare sig vi vill eller inte. Hur svårt det är att ensam bryta ny mark.

Som Tova: Hur mycket förövare hon än gör sig till blir hon ändå i slutänden betraktad som ett offer.

Jag lämnar Södra Teatern med en känsla av att hämnden inte är ljuv alls.

Det spelar ingen roll om det är ett kvinnligt brottsoffer som hämnas och om hämnden är högst begriplig, den framstår som lika obehaglig och skitig ändå.