Släpp kolonialblicken på ungkultur
Arbetets krönikör om varför det är värt att fortsätta utsätta elever för kultur, eller kanske snarare utsätta kulturen för elever.
En teaterproducent jag känner frågade härförleden om jag kunde ragga högstadiepublik till en föreställning.
Hur trevligt det än må låta så hopar sig frågorna: har skådespelarna finansiella medel nog för att dra sig tillbaka efteråt?
Har de tecknat livförsäkring? Finns det tunga, avtrubbande droger så det räcker åt hela ensemblen?
Att stå på stora scenen på Dramaten är en promenad i parken i jämförelse med att uppträda i nån gammal gympasal i Östra Göinge för världens mest svårcharmade publik.
Senast jag var på teater med ett gäng sjuor slutade det med att pjäsen avbröts, en kille blev utslängd och skrek att skådespelarna var ena “jävla horor” och när karaktärerna med ett, för den teatervana, välbekant illusionsbrott anklagade oss för att inte ha stoppat mobbningen som ägt rum, blev en tjej så provocerad att hon ställde sig upp och skrek: “vem fan är du till mig?!”
Jag blev omskakad och eleverna fick se sin lärare vackla en stund i deras skor
Kanske borde vi ha förberett eleverna bättre. Kanske borde vi ha stannat på skolan och tragglat geometri.
Vid ett annat tillfälle fick vi besök av en museipedagog.
Klassen skulle göra bildanalyser och skriva texter till konstverk. De fullkomligt bubblade över av idéer och engagemang.
Visst, de kanske glömde det där med handuppräckning, men vem bryr sig när kreativt kaos råder?
Jag och kollegan betraktade gruppen som en stolt mor betraktar sin sons första luciatåg.
Under rasten gick vi förväntansfulla fram till pedagogen. Hon såg på oss och utropade: ”Det här är det värsta jag har varit med om.”
När det var dags för samma klass att besöka museet envisades guiden med att hela tiden fråga om de var bekanta med de olika konstnärerna. Och vafalls?!
Det visade sig att fjortonåringarna från orten inte kunde peka ut en Rembrandt om den så hängde framför näsorna på dem!
Vad händer när man gång på gång får frågor man inte kan besvara? Jo, man förlorar såväl självkänsla som humör.
Se bara hur svenska folket rasar mot den alltför höga nivån i På spåret.
Under rundturen hade klassen sällskap av en säkerhetsvakt som flåsade dem i nacken. Om målet var att de aldrig mer skulle vilja ta i ett konstmuseum med tång var besöket oerhört lyckat.
Så vad göra? Hålla eleverna på tryggt avstånd från allt vad konst och kultur heter?
Vad händer när man gång på gång får frågor man inte kan besvara? Jo, man förlorar såväl självkänsla som humör
Nja, kanske inte ändå. Under Unga Klaras skolpjäs X, som behandlade rasism och identitet, kom en av skådespelarna fram till mig under pjäsen och frågade: Var kommer du ifrån?
Örebro, svarade jag med stadig stämma.
Men var kommer du ifrån egentligen, envisades hon. Hon ställde frågan om och om igen tills min röst inte var lika stadig längre.
Ungdomarna kände igen sig, de hade fått frågan förr och kommer att få den igen, men för mig med mitt blonda hår och blåa ögon var situationen ny och olustig.
Jag blev omskakad och eleverna fick se sin lärare vackla en stund i deras skor.
Det finns undantag från den koloniala synen på ungdomskultur som ett slags välvillig frälsning.
Undantag som gör det värt att fortsätta utsätta eleverna för kultur.
Eller rättare sagt, utsätta kulturen för elever.
