”Kultur är mer än bara pynt, S!”

KULTURDEBATT. Amanda Lind blir ny miljöpartistisk kulturminister.

Med andra ord har Socialdemokraterna ännu en gång gett bort kulturfrågorna till sin (mycket) mindre regeringspartner. Det är ett misstag.

Socialdemokraterna har i över ett decennium behandlat kulturfrågor som isbergssalladen på kebabpizzan: som pyntet ingen egentligen äter.

I stället är det kebaben man vill åt: skattefrågorna och industrin.

Infrastrukturen är jalapeñon: frågan som hettar upp näringslivet och ger eld under landsbygdsfrågorna vilka blidkar socialdemokratiska partidistrikt utanför storstadsregionerna.

Har vi lärt oss något under de senaste fyra månaderna så är det att en regeringskonstellation måste förhandlas fram.

I en koalitionsregering gäller det också ministerposterna. Vad ska Miljöpartiet få i utbyte mot att S får behålla tunga poster som finansminister, arbetsmarknad- och utrikesminister?

”Flummare brukar väl gilla kultur?” kan man misstänka att en partistrateg viskade. ”Och Miljöpartiet är väl om något lite flummiga?”.

Men jag kan för mitt liv inte förstå hur de inte kan se att partiets kulturpolitik redan är auktoritär och mer än lämplig som känga mot högerextrema.

Så fick världen se Alice Bah Kuhnke i nytt ljus. Och nu presenterades så Amanda Lind.

Tidigare partisekreterare och kommunalråd från Miljöpartiet. Socialdemokraterna tror sig ha gett bort isbergssalladen, men har i stället förlorat själva pizzabotten.

Kulturpolitik förknippas ofta med obegripliga vernissager på små gallerier ingen har hört talas om eller verklighetsfrånvänd gatuteater om 68-rörelsen.

Kultur är såklart också så nischade verk, men handlar i grund och botten om hela samhällets identitet.

Det har Sverigedemokraterna fattat. Arbetet Kultur beskrev det bra i en artikel av Jonna Sima från 2017.

Det är också därför få frågor borde vara lika tunga och viktiga för ett maktparti som Socialdemokraterna.

Du kan föra kulturpolitik för att bredda ett samhälle: Från gatuteater till hembygdsföreningar och schlagerfestival. Alla gillar inte allt, men alla gillar något.

Kulturpolitik kan också drivas i syfte att snäva av ett samhälle: Från hembygdsföreningar till offentlig konst som hyllar svenskhet och svensk historia.

Alla måste gilla allt, annars hör du inte till gemenskapen.

Socialdemokraterna byggde hela den svenska kulturpolitiken på 70-talet med en sak som bas: ingen ska kunna utnyttja den för egna politiska mål och dess främsta uppgift är att garantera demokratin.

Till och med kommunisternas friteatrar ska få hållas, men också opera och bio ska ha sin del av kakan.

Under de 40 år som förflutit sedan dess är det lätt att kärnan försvinner och flosklerna blir kvar: ”Kultur ska representera alla!”, ”Kultur ska få oss att vidga våra perspektiv!”, vilket verkar vara det viktigaste i Miljöpartiets kulturpolitiska skrivelser.

Men om jag inte vill vidga mina perspektiv? Är kulturbudgeten alls till för mig då?

Sverigedemokraterna vill ha ett kulturkrig. Ett krig de också riskerar att vinna om deras motståndare representeras av det mer eller mindre ideologilösa mittenparti som Miljöpartiet trots allt är.

Socialdemokraterna tillåter nu i praktiken att kulturpolitik förknippas med pyntiga nischintressen.

Förutom kulturen får Miljöpartiet också demokrati- och diskrimineringsfrågor samt jämställdhetsfrågorna genom nya ministern Åsa Lindhagen.

Socialdemokraterna har i över ett decennium behandlat kulturfrågor som isbergssalladen på kebabpizzan: som pyntet ingen egentligen äter

En teori för helheten av regeringskonstellationen skulle kunna vara att Socialdemokraterna vill göra sig av med samtliga frågor som på något sätt riskerar att andas identitetspolitik.

Då kan man samtidigt slå sig för bröstet som feministisk regering men ändå hålla ryggen fri från de frågor som provocerar den del av LO-kollektivet som lämnat S för SD.

Socialdemokraterna kan på så vis ta fler kliv till att bli ett auktoritärt parti vänster om mitten, med förhoppningen att vinna tillbaka arbetarmännen.

Jag kan förstå en sådan strategi. Men jag kan för mitt liv inte förstå hur de inte kan se att partiets kulturpolitik redan är auktoritär och mer än lämplig som känga mot högerextrema.

Gnäll inte på gatuteatern. Titta på schlagern på SVT.”  ”Gnäll inte på hembygdsföreningen, sök kulturbidrag för din dansuppsättning om Brechts liv och verk.”.

Miljöpartiet vill ha sallad. Majoriteten, vare sig de röstar på Sverigedemokraterna eller ej, tycker att det är konstigt.

Bara Socialdemokraterna skulle ha kraft nog att beskriva kulturpolitiken som det fundamentet den är.

Som något som skapar ett brett samhälle, ett stort samhälle.

Men tydligt och hårt samhälle, med knapriga kanter.