Ska vi göra motstånd nu?

Det är en publicering som ser ut som en tanke.

Samma dag som den tredje statsministeromröstningen skulle ha gått av stapeln om inte fyrklöverns regeringstraktat retat upp Vänsterpartiet så allt sköts upp, publiceras Björn Elmbrants nya bok Marknadens tyranni (Leopard förlag).

Kanske kan Vänsterpartiet blidkas, så borde det kunna bli, men tidpunkten för denna bok kunde inte varit bättre än nu, i samma ögonblick som marknadsliberalismen officiellt blivit socialdemokratisk regeringspolitik.

Björn Elmbrant som alltid varit bäst i klassen på reformistisk vänstersosseanalys summerar nu upp sitt livsverk: Frågan om hur socialdemokratin hamnat i den grop där man nu befinner sig, men framförallt hur marknadsmakten hela tiden sedan 1980-talet vunnit terräng mot demokratin.

I en rad helt centrala politiska böcker har han hela tiden brottats med att försöka väva begripliga sammanhang och berättelser om vad de mycket stora ekonomiska och ideologiska skiftena de sista 30-40 åren inneburit.

Ämnet som hela tiden funnits där, liksom inbakat, är den fråga som känns aktuellare i dag än kanske någonsin: Finns det något hopp för socialdemokratin och vilken politik borde partiet i så fall föra?

Nyliberalismens draksådd gav oss förstörda samhällskontrakt, växande klyftor och ett frisläppt finanskapital. Samtidigt som en anorektisk stat magpumpad på sina sista energireserver av privatiseringar och skattesänkningar får allt sämre förutsättningar att hantera de kriser som en nyliberal kapitalism genererar.

Elmbrant använder Karl Polanyi, den ungersk-judiske teoretikern som med Den stora omdaningen (1944) visade hur nazismen och fascismen vuxit fram som en reaktion mot medborgarnas utsatthet inför marknadskrafterna.

Hur ser landskapet ut om SAP skulle visa sig ytterligare försvagas av att föra högerpolitik på dekret från extremistiska centerpartister?

Människors rädsla att falla sätter dem gång på gång i händerna på den reaktionära högern.

Den misslyckade krispolitiken i Tyskland på 1930-talet (som Elmbrant skildrat förskräckande bra i Innan mörkret faller) bäddade för nazisternas maktövertagande, på samma sätt som 40 år av nyliberala systemskiften runtom i världen bäddar för en nationalistisk motreaktion: Putin, Orban, Erdogan, Trump och Bolsonaro.

Helt enkelt; man laddar bössan med att på snart sagt alla områden marknadsutsätta människor och försvaga statens funktioner.

Då kommer reaktionen, som ett brev på posten brukade göra innan avregleringarna. Vare sig Trump, Brexit eller Sverigedemokraterna har uppstått som en magisk slump ur ett vakuum, utan nästan givet de ekonomiska och sociala lagar som råder.

Björn Elmbrant som varit med under hela den nyliberala resan har exemplen klara.

Då vet han att Ulf Kristersson, den taxiåkande moderatledaren, är systemskiftesivrare från Timbro som för inte helt länge sedan offentligt tyckte att folkhemmet kunde liknas vid apartheid.

Elmbrant kan den svenska och internationella nyliberalismens historia och han använder sina kunskaper för att stundtals elegant påminna oss om hur vi hamnade här – i gropen där Annie Lööf får diktera villkoren.

Frilagt förefaller allt så klart och enkelt, men vi verkar ha förlorat förmågan att se saker för vad de är.

När de faktiskt uttalas rakt ut.

Vi borde ha tagit på allvar det Arbetsgivareföreningens chef Ulf Laurin sa på SAF-kongressen 1990: ”Om tio år ska hela den offentliga sektorn vara privatiserad, här ligger 300 miljarder och väntar på oss… Barn och gamla behöver alltid vård, det är en dösäker placering.”

Den strategiska planen fanns där och följdes.

Men om socialdemokratin lyssnat så har den inte förskräckts utan koopterat, anpassat sig.

På punkt efter punkt följer den nya Januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna och mitten-högerpartierna nästan kusligt väl kapitelindelningen i Björn Elmbrants bok

Grunden är att man förlorat kampen om idéerna. Ekonomer som Assar Lindbeck, Svenskt Näringslivs direktörer och Timbros konglomerat av tankesmedjor har bedrivit ett ideologiskt gerillakrig på tusen fronter mot en arbetarrörelse som trodde sig ha vunnit för alltid och vare sig behövde forma några idéer, slåss för sin politik eller hålla sig med några intellektuella.

Kvarter för kvarter, idé för idé har sedan återtagits av den nyliberala gerillan.

När pionjärer som Milton Friedman och Friedrich von Hayek samlades i Mont Pèlerin-sällskapet i de schweiziska alperna efter andra världskriget var det för att ”rekrytera och träna en armé av frihetskämpar”. 70 år senare kan man säga att de har segrat.

På punkt efter punkt följer den nya Januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna och mitten-högerpartierna nästan kusligt väl kapitelindelningen i Björn Elmbrants bok.

Men på varje punkt är det nu som att kniven vrids om ett varv till. Ingenting verkar arbetarrörelsen ha lärt.

Anpassningen till marknadsdoktrinerna, den ekonomiska nedskärningspolitiken, valfriheten i välfärden ledde bara till större eftergifter, större förluster och nederlag.

Finns det något hopp för socialdemokratin och vilken politik borde partiet i så fall föra?

Nyliberalerna kommer inte att vara nöjda innan facken är krossade eller helt irrelevanta och hela välfärdsstaten avknoppad till vasaller som får privat beskattningsrätt på medborgarna genom att ”privat” tillhandahålla naturliga monopol på essentiella livsnödvändigheter som sjukvård, el, järnväg eller skolutbildning.

När Timbro-chefen Karin Svanborg-Sjövall vid tankesmedjans 40-årsdag nyligen fick frågan vilket det kommande projektet är, blev svaret att privatisera finansieringen av välfärden också.

Nyliberalerna är skoningslösa, de tar inga fångar.

Messianskt skriver Elmbrant på slutraderna: ”Kan inte en ny regering fatta beslut som mildrar orättvisa skatter, ger oss ett mänskligare arbetsliv och dämpar ojämlikheten, riskerar vi bädda för nya väljarförluster för de etablerade partierna och mer extremism. Att öka klyftorna är det dummaste vi kan göra.”

Ja, så dumma var vi tydligen.

Vad fackföreningsrörelsen med LO i spetsen borde fundera på är hur många fler regeringsperioder, som den vi snart är inne i, den pallar?

Hur ser landskapet ut om SAP skulle visa sig ytterligare försvagas av att föra högerpolitik på dekret från extremistiska centerpartister?

Lägg på en bostadsbubbla och en bankkris och ett SD som kan triangulera och attackera socialdemokratin från vänster när hyrorna höjs och arbetsrätten urholkas.

Hur ser nästa ”pest eller kolera”-val ut?

Eller ska vi dra ett streck i sanden nu och göra motstånd?