2018 har varit polisernas år. I alla fall sett till hur mycket vi hört politiker prata om poliser med vallöften om att de ska bli fler, få högre status i samhället och ges bättre löner.

För att minska gängkriminaliteten ger den nyligen klubbade M- och KD-budgeten löfte om 10 000 fler poliser och löneökningar med 3000 kronor i månaden.

Men utan liknande satsningar på landets socialtjänst kan polispengarna lika gärna kastas i sjön.

Lite sarkastiskt kan det tolkas som att ”bara vi skaffar fler poliser så ökar jämlikheten”.

Och så enkelt är det tyvärr inte. För om vi inte stoppar den skenande ojämlikheten kommer vi inte på allvar få ner brottsligheten.

Självklart är polisens insatser i brottsbekämpning viktiga. Fler polisrepresentanter på landets gator har en lugnande effekt, det vet vi.

Det är positivt att det finns en bra beredskap när något inträffar. Polisens arbete har också blivit mer effektivt, fler brott klaras upp nu än tidigare.

Men det hör inte till polisens ansvar att utföra allt det arbete som krävs för att skapa och upprätthålla en trygg boendemiljö och ett bra närsamhälle för invånarna.

Där finns andra viktiga professioner som behövs och dessa måste precis som poliserna lyftas upp.

I söndagens Agenda intervjuades Rikspolischef Anders Thornberg om skjutningarna i förorterna.

Gång efter annan fick han frågan om hur dessa kan öka trots att polisen gör sitt yttersta.

Och svaret blev varje gång, att det måste till mer förebyggande arbete. Det går att motverka att unga pojkar hamnar i kriminalitet, men det är enligt Thornberg inte polisens uppgift. Det är skolans och socialtjänstens ansvar.

Och visst är det lätt att som myndighetschef slå ifrån sig och peka mot andra samhällsinstanser.

Men rikspolischefen har rätt i att det inte bara kan vara en fråga om polisens kapacitet när det kommer till att lösa de komplexa problem som ligger bakom gängkriminaliteten.

En rapport från Institutet för Framtidsstudier som nyligen publicerades visar att endast en av fem gängkriminella tonåringar fångats upp av socialtjänsten.

Enligt kriminologprofessor Jerzcy Sarnecki kan det handla om att orosrapporter till Socialtjänsten inte följs upp eller att acceptansen för social utsatthet är högre i områden där många har det svårt.

Barn som hamnar i riskzonen upptäcks inte för att de bor i ett stökigt område.

Men att motverka att barn fastnar i kriminalitet måste vara en prioritet för samhället, och då är det av yttersta vikt att de fångas upp så tidigt som möjligt. Och här behövs socialtjänstens expertis.

Socialstyrelsen har genomfört pilotprojekt runtom i landet med så kallade sociala insatsgrupper.

En utvärdering visar att projektet varit framgångsrikt. Idén går ut på att socialtjänsten, polisen och skolan samordnas för att hjälpa ungdomar med ”kriminellt beteende”.

De ungdomar som fått stödet hamnar betydligt mindre än i jämförande kommuner i brott eller döms till ungdomstjänst.

Utifrån de här positiva resultaten är det svårt att förstå varför inte politikerna upphöjer socialtjänstens uppdrag på samma sätt som polisens när det gäller att motverka gängkriminalitet och förortsvåld.

För samtidigt går landets socialsekreterare på knäna. Enligt Akademikerförbundet SSR är arbetssituationen för landets socialsekreterare under all kritik med låga löner och alldeles för hög arbetsbörda.

Många bränner ut sig och den höga personalomsättningen kostar samhället enligt forskaren Anders Johrén 2,5 miljarder kronor per år.

Det är stora summor pengar. Borde vi inte i stället satsa de resurserna på att också socialsekreterarna blir fler, får mer i lön och får en upphöjd status?

Självklart ska det poliserna ha skäliga löner. Men den konservativa högern kan fortsätta satsa hur mycket som helst i symboliska åtgärder mot de så kallade förortsskjutningarna.

Om de inte samtidigt uppvärderar socialtjänstens förebyggande arbete kommer ungdomskriminaliteten med all sannolikhet bara att öka.