Normaliseringen av SD går fort nu. Väldigt fort.

Och det intressanta är att när Sverigedemokraterna nu blir som vilket parti som helst har extremiststämpeln överförts till ett parti på motsatt sida av det politiska spektrat, nämligen Vänsterpartiet.

Både Jan Björklund och Annie Lööf har varit väldigt tydliga att inte på något sätt stödja Sverigedemokraterna.

Genom hela valrörelsen och även under höstens regeringsdiskussioner har partiledarna varit noga med att påpeka detta.

Men i samma andetag som det löftet uttalats, har även Vänsterpartiet allt oftare slunkit med i samma mening.

Lika lite som mittenpartierna vill se ett samröre med SD spjärnar de emot någon form av samröre med Vänsterpartiet.

Men intressant nog har de uttalanden där V underkänns som demokratiskt parti fått stå helt oemottsagda.

Tills Aftonbladets ledare tog upp ämneti förra veckan och fick smäll på fingrarna av DN:s ledare någon dag senare.

Att ifrågasätta att V buntas ihop med SD som lika goda kålsupare görs inte utan ett visst misstänkliggörande om den frågandes avsikter. Det görs självklart inte heller utan att Vänsterpartiets historia tas upp.

Att partiet tagit avstånd från det kritiken handlar om, att det har gått decennier sedan K:et togs bort ur partiets beteckning, det spelar inte så stor roll.

Det är heller inte relevant att i samma veva prata om exempelvis Moderaternas historia under andra världskriget.

Att Vänsterpartiet till skillnad från SD har en demokratisk struktur, att de inte alls förespråkar att skilja på folk och folk och att politikens mål är jämlikhet, gör ingen skillnad när de ändå buntas ihop med Sverigedemokraterna.

Att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna likställs är allvarligt ur flera hänseenden.

Att SD blivit lika rumsrent som V säger oss å ena sidan något om hur långt normaliseringen av Sverigedemokraterna gått.

Men den processen är, hur sorglig den än är, inget nytt.

Att det däremot blivit en slags etablerad sanning att Vänsterpartiet är ett odemokratiskt extremistparti har vuxit fram på sistone och kan få allvarligare konsekvenser än vi tror.

Tänk er en politisk skala där LO och Socialdemokraternas vänsterfalang blir så långt vänster man kan gå i svensk politik samtidigt som högern bortom Sverigdemokraterna utvidgas allt mer.

Vad blir det nya normala då? Blir LO det nya extremvänstern?

Det är av yttersta vikt att vänstern är fortsatt organiserad. Och den måste hållas enad.

Alternativet är en splittring som ytterligare försvagar de ideal och principer som vänstern har slagit vakt om och drivit fram politik för.

Jämlikhet, solidaritet och frihet är ledord som måste hållas vid liv.