Man säger att vi lever i en oroligare tid än någonsin, men frågan är om vi gör det egentligen eller om världens alla bekymmer bara råkat flytta in i vår dator.

I stort sett all analys av Sverigedemokraters fanatiska kärlek till Jimmie Åkesson, Donald Trumps framgång i USA eller Viktor Orbáns högerpopulistiska styre i Ungern förklaras med att människor känner oro.

Oron leder till att vi ska bli allt mer protektionistiska, konservativa, onyanserade och söker oss till starka ledare.

Sociala mediers ekokammare får oron att eskalera.

Där hör vi myter om afghanska pojkars våldtäktsräder på badhus, rasar mot invandrare som får miljonbelopp i bidrag eller får för oss att Sverige invaderats av clowner.

I början av det här decenniet använde långtifrån alla sociala medier. Vi talar om en enorm förändring som inte är äldre än tio år.

Sara Danius på Nobeldagen 2018. Bild: TT Bild

Men om alla människor reagerar på samma vis av ekokammaren, varför är vi då inte alla Trumpväljare?

Gissningsvis påverkas även vi som inte står upp för frispråkiga Örebropoliser eller demonstrerar mot FN:s migrationsavtal tillsammans med högerextrema av vårt nyhetsflöde.

Visst sprider vi, hur allmänbildade och förmer än idioterna i ”stå upp för”-grupperna vi än ser oss som, rykten och myter.

Låter berättelser eskalera i visklekar.

Blir fullständigt faktaresistenta kring det vi vill tro ska vara sant. Ofta handlar det då om sådant vi upplever som en god sak.

Även vi är oroliga. Behöver våra myter och uppburna ledare.

Jag tänker på det när jag ser reaktionerna på akademiledamoten och tidigare ständige sekreteraren Sara Danius klänning på nobelfesten.

När hela mitt flöde bestämt sig för att det Danius vill signalera med den färgglada stassen är att hon har ”no more fucks to give”.

Nu tror jag givetvis att en uppenbar maktspelare som Danius uppskattar att leva i en tid där hon inte kan råka slänga med en röd strumpa i vittvätten utan att det ses som en symbolhandling.

Men tänk om hon bara tyckte det var en fin klänning?