Segerfeldt sätter fingret på Europas skuld

RECENSION. I Storbritannien är medellivslängden 82 år, befolkningen går i skola i snitt 13 år och BNI per capita ligger på 39 000 dollar. I Gambia lever man till 60 år, har 3,5 års skolgång och får slita 26 år för att nå samma inkomst.

Skulle sådana välståndsklyftor kunna bottna i att Gambia under 200 år dominerades av britterna och dessutom stod i centrum för den transatlantiska slavhandeln?

Det ska vi inte inbilla oss, ryktet om den europeiska kolonialismens betydelse är betydligt överdrivet, om man får tro Fredrik Segerfeldts nya bok Den svarte mannens börda (Timbro).

Om koloniseringen varit avgörande, menar han, hade olika före detta kolonier inte kunnat utvecklas så annorlunda

Segerfeldts ambition är att skriva en ”mindre euro-centrisk” historia. Det skapar en bild av att de femhundra år, under vilka europeiska stater och bolag erövrade världen, inte förklarar så mycket av dagens maktförhållanden.

Och att (de vita) européerna inte har så mycket större historisk skuld till rasism och ojämlikhet än andra.

Även om européerna var mer expansiva, är imperialism och kolonialism inget unikt europeiskt, påpekar Segerfeldt. Som om perser och mongoler hade något med dagens världsordning att göra.

Han upplyser också om att det sällan var några harmoniska samhällen som Europas kanoner sköt sönder. Aztekerna, inkaindianerna, eller mogulväldet i Indien stod inte européerna efter i förtryck och grymhet.

Vips framstår européernas plundringståg som lite mindre allvarliga.

Samma trick med slaveriet och rasismen. Segerfeldt berättar att rasism (om än inte den ”vetenskapligt” legitimerade rasismen som skapades i Europa) och slaveri är institutioner med lång historia och stor utbredning över världen.

Afrikanska härskare och köpmän var djupt involverade i den europeiska slavhandeln.

Då framstår den transatlantiska handeln med människor och dagens rasism mot svarta i ett något mindre förfärande ljus.

Författaren skyler inte alls över europeiska illgärningar utan skildrar mängder av övergrepp. Från Latinamerikas gruvor till de slaktliknande massakrerna på rebeller och de organiserade folkmorden i Afrika.

Och han tar explicit avstånd från all slags imperievurm. Beskrivningarna av den europeiska kolonialismen som ett heterogent fenomen med mycket olika verkningar är också berömvärd.

Men i slutändan är budskapet ändå ett slags försiktig syndaförlåtelse genom relativisering.

Han trampar mer sakligt omstridd mark när han försöker föra i bevis att Europas industrialisering inte var ett resultat av kolonialismens rånmord och att dagens globala klyftor bara till mindre del kan förklaras med kolonialtiden.

Vi blev inte rika på dem, de inte fattiga på grund av oss.

Det stämmer att den brittiska industrialiseringen inledningsvis finansierades av inhemskt kapital och hade betydligt mer komplexa orsaker.

Men man kan invända att det industriella och tekniska övertag som skapades raskt omsattes i militära erövringar.

Även om Segerfeldt plockar poäng på att understryka att kolonialsystemet främst gynnade en elit, medan skattebetalarna tog notan för soldater och förvaltning.

För att stärka sin tes om kolonialismens begränsade betydelse för dagens klyftor ger Segerfeldt en rad spetsfundiga argument mer lämpade för att briljera i en krogdebatt än i en lärosal

Tesen att dagens globala ojämlikhet inte är kolonialismens arv är än mindre övertygande. Segerfeldt tar fasta på att klyftorna ökade mer efter avkoloniseringen, vilket (ibland med rätta) lägger ansvaret på de nya staternas regeringar.

Men han medger också att kolonialismen ofta lämnade efter sig just illa fungerande stater.

Boken ansluter på så vis till den vändning som pågår bort från de ofta marxistiskt inspirerade utvecklingsteorier – världssystemanalys, beroendeteori – som fick fäste i samband med avkolonialiseringen.

Dessa lade stor vikt vid hur kolonialismen skapade utveckling och underutveckling samtidigt och låste fast utvecklingsländerna i en ojämlik världsekonomi och nykoloniala beroenden.

I dag betonas oftare just interna ”institutionella” förhållanden. Något som fått en del teoretiker att på 1800-talsmanér rent av tala om kolonialismen som en civiliserande kraft som skapade marknader och rättssystem runt om i världen.

För att stärka sin tes om kolonialismens begränsade betydelse för dagens klyftor ger Segerfeldt en rad spetsfundiga argument mer lämpade för att briljera i en krogdebatt än i en lärosal.

Om koloniseringen varit avgörande, menar han, hade olika före detta kolonier inte kunnat utvecklas så annorlunda.

Se på det framgångsrika Botswana jämte fattiga Zimbabwe! Det är visst möjligt att bli rik på råvaruexport. Se på svensk malm!

Han räknar också upp länder där ”imperialismen inte [verkar] ha förhindrat utvecklingen nämnvärt: USA, Kanada, Nya Zeeland, Australien, Finland, Norge, Hongkong”.

Norges hundraåriga union med Sverige och de brittiska nybyggarkolonierna delar alltså universum med Leopolds Kongo eller Franska Sudan?

Lite senare konstaterar han att det, såklart, handlar om länder som blev europeiska utlöpare, där koloniseringen ofta skedde genom att ursprungsbefolkningen nästan blev utrotad.

Så varför alls denna bisarra lista?

Segerfeldts ambition är att skriva en ”mindre euro-centrisk” historia. Det skapar en bild av att de femhundra år, under vilka europeiska stater och bolag erövrade världen, inte förklarar så mycket av dagens maktförhållanden.

En mer rimlig bild hade han fått om han försökt se mönster istället för att dammsuga statistiken efter fiffiga exempel och undantag.

I toppen på FN:s lista över mänsklig utveckling ligger idel europeiska stater och deras gamla nybyggarkolonier, ett par oljestinna arabländer, globala handelsstäder och de av västvärlden icke-koloniserade asiatiska tigerekonomierna.

I botten: enbart tidigare kolonier i Afrika.

Att ens uppskatta resursöverföringen från syd till nord är vanskligt. Många har försökt räkna på guldtackor, plantagevinster, skatter och låneräntor.

Men att beräkna värdet för de rika länderna av den moderna värld som kolonialismen starkt bidrog till att skapa, dess handelssystem, dess kreditväsende, dess dominansförhållanden och dess internationella arbetsdelning, låter sig inte göras.

Segerfeldt vet egentligen det. ”Världen som den ser ut idag är i mångt och mycket en västerländsk skapelse, det vill säga den är formad av samma européer som under ett halvt millennium la under sig stora delar av jordklotet med våld” skriver han.

Och det är precis därför det är fortsatt relevant att tala om Europas exceptionella skuld, utan att systematiskt försöka förminska den.