”Inför en skattereform så att människor har råd att bo”

Byggstenarna i den svenska välfärdsstaten lades under decennierna efter andra världskriget.

En bärande princip var att marknaden inte av sig själv kunde förse alla med arbete, pension, sjukförsäkring, bostad eller skydd mot arbetslöshet.

I stället för att dra upp ritningarna för ett välfärdssystem som riktade sig till den som behövde stöd, och lämnade resten att teckna egna försäkringar, byggdes en bred välfärd för hela befolkningen.

Målsättningen var inget mindre än att förhindra att utslagning, långvarig arbetslöshet eller bostadsbrist ens skulle uppkomma.

Detta, att inte ta fattigdom och dess konsekvenser för givna, utan att utmana själva förekomsten, var det banbrytande i den svenska modellen.

Spola fram till vår tid, via 90-talets omläggning av bostadspolitiken, och 00-talets försämringar av välfärdssystemen.

Nyheten om att socialkontoren nu blivit en av landets största hyresvärdar är verklighet.

På tio år har de sociala kontrakten ökat med 250 procent och i dag hyrs över 24 000 lägenheter ut av kommunernas socialtjänster.

Vi vill se statliga topplån, en solidarisk medfinansiering för att byggandet ska fortsätta också i lågkonjunktur samt att hyror pressas till rimliga nivåer

Socialkontoren, välfärdssamhällets yttersta skyddsnät, tvingas axla det ansvar som den statliga bostadspolitiken lämnat efter sig. Därför skriker socialtjänsten runt om i landet.

Det hela påminner om när dåvarande regeringen Reinfeldt försämrade a-kassa och socialförsäkringen, vilket också det tryckte ner problemen till kommunerna att hantera efter bästa förmåga.

Socialtjänsten är inte konstruerad för att hantera stora brister i de generella systemen.

Deras uppgift är att bistå den som har svårt att få sina behov tillgodosedda i det dagliga livet och inte kan få dem tillgodosedda på något annat sätt.

Därför höjs nu röster för statligt stöd till bostäder till låginkomsttagare och en ”mer träffsäker” social bostadspolitik.

Men problemet är i grund och botten att marknaden inte har levererat när staten dragit sig tillbaka. Det har byggts för lite och för dyrt. Sedan millennieskiftet har dessutom 160 000 äldre, och därför billigare, hyresrätter ombildats till bostadsrätter.

Det är politiska beslut som lett till längre bostadsköer, högre hyror och allt fler som fryser ute från bostadsmarknaden.

I dagarna har en avhandling publicerats av Ida Borg, kulturgeograf vid Stockholms Universitet, under rubriken Housing, poverty and the welfare state.

Att generella välfärdssystem lyckas bättre med att bekämpa fattigdom och utslagning är känt sedan tidigare, men Borg visar här att detsamma gäller för generella modeller på bostadsmarknaden där både offentligt och privat ägda hyresrätter riktas till hela befolkningen, och inte till vissa grupper. Händelsevis det system vi har här i Sverige.

Men problemet är i grund och botten att marknaden inte har levererat när staten dragit sig tillbaka. Det har byggts för lite och för dyrt

Men vår modell behöver stärkas upp för att fungera tillfredställande. Vi efterfrågar en skattereform för boendet som balanserar villkoren mellan hyrt och ägt boende.

Med ROT för hyresrätten, skattefria underhållsfonder och en låg, fullt avdragsgill moms på hyran skulle vi kunna modernisera det äldre beståndet utan att hyran chockhöjs och människor tvingas flytta.

Det skulle också göra det mindre lönsamt att ombilda till bostadsrätter. Vi vill se statliga topplån, en solidarisk medfinansiering för att byggandet ska fortsätta också i lågkonjunktur samt att hyror pressas till rimliga nivåer.

Steg bör tas mot att göra bostadsplaneringen mer regional, med krav på kommuner och regioner att tillhandahålla planlagd mark i tillräckliga volymer så att byggande äger rum där behoven finns.

Att se till att det finns tillräckligt med bostäder till en överkomlig kostnad är preventiv social bostadspolitik, som gör att färre får socialkontoret som hyresvärd och fler får ett tryggt hem till en rimlig kostnad.