Cracklandet – en epidemi av fattigdom
Det ser ut som en urban version av Mad Max, befolkad av odöda från The Walking Dead. Ivar Andersen besöker São Paulos laglösa Cracolândia, där Brasiliens avgrundsdjupa klyftor blir synliga.
Det ser ut som en urban version av Mad Max, som utspelar sig på en soptipp och stinker som en kloak.
Invånarna tycks hämtade ur The Walking Dead. Rör sig zombielikt över gatorna, ensamma eller i grupp.
Några slåss, någon skriker. En kvinna ligger orörlig i onaturlig ställning i den stekande solen.
Cracolândia – cracklandet – är unikt. Ingenting liknande existerar någonstans i världen. Och det är så olikt allt annat jag sett att varje försök att beskriva det ofrivilligt landar i populärkulturella referenser.
Men missbrukarna runt omkring mig är inte skådespelare eller statister. De är människor av kött och blod. Var och en med sin egen historia. Vilka tillsammans tecknar en bild av en stad och ett land.
Den laglösa zonen i centrala São Paulo är inte en fristad eller ett socialt experiment. Det är en slags ledarlös, improviserad ockupation som kretsar kring försäljning och missbruk av crack och som staden med hårdhänta metoder försökt få bort.
Senast förra året gick 900 poliser till angrepp med gummikulor och chockgranater. Några dagar senare var missbrukarna tillbaka.
För tillfället uppehåller sig omkring 400 av dem här. Vissa stannar dagar, andra år. Uppskattningsvis 11 000 har passerat genom sedan statistik började föras 2013. Men Cracolândia har funnits sedan 1990-talet.
Varje ny borgmästare har lovat att upplösa Cracolândia och alla har påstått sig ha lösningen. Vissa har satsat på vård, andra på våld. Ingen har lyckats.
Beroendepsykologen som visar mig runt önskar att staden kunde bestämma sig.
– Jag gillar inte den ideologiska dispyten om vilken typ av insatser som är bäst. Det blir avbrott i kontinuiteten när nya borgmästare byter taktik.
Cracolândia sysselsätter 200 heltidsanställda socialarbetare. Samtidigt gör polisen dagliga räder. Repression och rehabilitering slussar ut missbrukare. Fattigdom och sociala problem slussar in nya.
Beroendepsykologen talar om en epidemi. Om ett ”kroniskt” sjukdomstillstånd. Och om riskfaktorerna.
– Det här är en väldigt synlig konsekvens av den ekonomiska ojämlikheten, säger han.
Utslagningen föder olycksöden. Crack, den extremt beroendeframkallande budgetversionen av kokain, bär med sig ett löfte om att döda all smärta.
Åtminstone i några minuter, tills ruset går ur och det är dags att råna, stjäla eller prostituera sig för att ha råd med nästa dos.
Under den numera fängslade Lulas styre, då höga råvarupriser möjliggjorde massiva statliga välfärdsprogram, lyftes tiotals miljoner ur fattigdom. Men landets ekonomiska klyftor förblir avgrundsdjupa.
På få platser är dessa klyftor så iögonfallande som här i Latinamerikas finanscentrum och största stad. Och att besöka São Paulo för att skildra dem kan lätt bli en surrealistisk upplevelse.
Efter Cracolândia stannar jag till på Moderna museet – arkitekten Lina Bo Bardis brutalistiska mästerverk – för en utställning med Cézanne och Toulouse-Lautrec innan jag tar en helikoptertaxi till överklassförorten Alphaville.
Beroendepsykologens ord ringer i öronen: 30 procent av alla som testar crack är döda inom tio år.