Kajsa Leo: Att vara lärare är att vara pervers masochist

Min första lärare hette Eva-Britt. Hon var frälsningssoldat och på mornarna satt hon bakom orgeln i klassrummet medan vi stod upp och sjöng ”Tryggarekan”.

Vi var tvungna att lära oss Fader vår utantill, både gamla och nya versionen, och likt familjen von Trapp släpade hon runt oss till olika äldreboenden där vi tvingades spela tamburin framför dementa åldringar.

Redan då var det självklart för mig vad jag skulle göra med mitt liv: jag skulle bli lärare.

Nej, så var det inte alls. Ingen som är vid sina sinnes fulla bruk vill väl bli lärare, i synnerhet inte under skoltiden. Det skulle vara som att ligga i gynstolen med en tång i underlivet och tänka ”Fasen om en inte skulle ta och bli gynekolog ändå”.

För att förvränga ett känt citat av Simone de Beauvoir: ”Man vill inte bli lärare, man blir det ändå.”

Jag är knappast den första som har fantiserat om hur det skulle vara att träffa mitt yngre jag.

Barnet Kajsa skulle utropa: ”Barnlös? Vid 36? Har du inte fem söner och fem döttrar med matchande namn såsom Filip och Filippa? Vad har du egentligen gjort med ditt liv?”.

Jag skulle då stamma fram ett tyst ”Jag blev lärare” varpå barnet skulle syna mig allvarligt och säga: ”Jag är så besviken på dig.”

Så vad är det för masochistisk perversion som driver någon till att vilja uppleva det där igen, om än från andra sidan?

Få yrken ger upphov till så negativa reaktioner som läraryrket. Möjligtvis obducent, men det verkar i alla fall lite spännande.

För den som jobbar på reningsverk kanske den naturliga följdfrågan är: ”Luktar det inte väldigt illa?” Reaktionen när jag berättar att jag jobbar på högstadiet, förutom frågan ”Luktar det inte väldigt illa” är: ”Det skulle jag ALDRIG vilja göra.”

Som lärare blir du översköljd av såväl åsikter i skolfrågan som av personliga anekdoter.

Du tvingas stå till svars för nån gammal mattelärare som ”satte en trea fast jag förtjänade en femma” eller: ”Han gillade inte mig så jag fick IG.” Vill du veta en hemlighet?

Att sätta högsta betyg på en hel klass med yrkesstoltheten i behåll är något lärare fantiserar om i solstolen med en paraplydrink i handen.

Så nej, du fick antagligen inte IG för att Slöjdmicke inte gillade dig, du fick IG för att din smörkniv såg ut som en machete.

Varför dessa alltför ärliga, stundtals oförskämda, reaktioner? Många har inte varit i ett klassrum i vuxen ålder och vet således inte vad de pratar om.

Det kan väl inte heller vara en fråga om lönen längre: medellönen för grundskolelärare i Stockholm är över 38 000. Nej, den instinktiva aversionen är irrationell och plågsamt subjektiv.

Få yrken ger upphov till så negativa reaktioner som läraryrket. Möjligtvis obducent, men det verkar i alla fall lite spännande

Ordet högstadiet slungar dig tillbaka i tiden: du tappar en tallrik korvstroganoff i matsalen, du ligger med näsan mot den blå, svettiga madrassen och vågar inte göra en kullerbytta, du håller en redovisning om Medelpad medan killarna sitter längst fram och väser ”tomaten”.

Allt det där du inte vill prata om.

Så vad är det för masochistisk perversion som driver någon till att vilja uppleva det där igen, om än från andra sidan?

Faktum är att det finns en drös fördelar med läraryrket.

Som till exempel… ehh… låt mig tänka till nästa krönika.

Kajsa Leo är 36 år gammal, språklärare, jobbar på en högstadieskola i Höör och bor i Malmö.