Emil Jensen vill påverka och sprida värme

INTERVJU. Ett höstgult löv kommer singlande genom luften och landar på trädgårdsbordet där vi sitter, innan det virvlar vidare.

Emil Jensen gör en gest åt lövet och skiner upp. Vi har slagit oss ner i en handelsträdgård på Södermalm – en oas mitt i stan som han har valt för intervjun.

Det blir en passande inramning eftersom vårt samtal delvis ska komma att handla om klimatfrågor.

Emil Jensen ska snart ut på turné med föreställningen En gemensam galning och en ny skiva med sånger från föreställningen.

Dessutom är han aktuell med boken Vad var det jag sa? Där har han samlat texter från radioprogram som han medverkat i – sommar- och vinterprat, därtill krönikor från Godmorgon världen och Tankar för dagen.

Boken innehåller ett sedvanligt förord men också ”mellanord”, där han till exempel berättar om skrivprocessen.

Som artist förmedlar Emil Jensen hopp, tröst och engagemang – inte minst i sina roliga och tänkvärda mellansnack.

Det är lätt att sympatisera med hans ömsinta blick på mänskliga tillkortakommanden och hans förmåga att omfamna det skeva och bristfälliga.

Hans texter är associationsrika, bitvis fulla av rim och allitterationer. Han skapar gärna nya ord som exempelvis ”yttrandetrygghet”, som en pendang till yttrandefrihet.

Jag har alltid tänkt att hur jag än gör så kommer jag sparka uppåt, mot makten, men det som jag trodde var en spark uppåt kanske i själva verket är en spark nedåt

Frihet att yttra sig handlar inte bara om vad vi får säga utan också om vad vi vill åstadkomma med det vi säger:

– Hur skapar vi en miljö där så många som möjligt både vågar och vill uttrycka sig? Det är först då vi får en sann demokrati.

Även hans nya föreställning knyter an till tankar om demokrati, att det handlar om mycket mer än att rösta vart fjärde år:

– Föreställningen genomsyras av tankarna att varje dag är en valdag och du har rösträtt varje dag, rätt att använda din röst.

I allt Emil Jensen gör vill han uppmuntra människor till engagemang. Hans eget samhällsengagemang startade tidigt, redan som 14-åring deltog han i antiapartheidrörelsen.

Men att vara engagerad är inte detsamma som att alltid ta ställning, i alla fall inte på en gång.

I SVT:s program Meningen med livet, där han medverkade i sensomras, utnämnde han sig själv till ”osäkerhetsexpert”. Han värnar om reflektion.

– Att inte ta ställning direkt är det nya att ta ställning, tänker jag. Jag tror att snabba ställningstaganden kan ha en motsatt effekt, det urvattnar ställningstagandet som fenomen.

Den stund som vi människor får makt och privilegier så skriver vi om vår historia så att vi ska tro att vi är värda de här privilegierna. Det är en farlig mekanism

Ett av bokens teman handlar om missförstånd och hur svårt det är att kommunicera, om felsägningar och ”felhörningar”.

Det visar sig att den pepp han fick efter sin första spelning i Visby, då han trodde att han rört en ung kvinna till tårar, också handlade om ett missförstånd som han levde länge på som artist – tre år senare fick han veta att hon bara hade kvävt en hostattack.

När jag läser korrmanuset hittar jag ett ord som skulle kunna vara en medveten felskrivning à la ordlekaren Emil Jensen, eftersom ordet motsäger sig självt: ”Le lite tvetydligt mot dig själv genom bilrutan”. Han svarar förtjust:

– Tvetydligt, det ska jag behålla, det passar ju utmärkt. Det är ett perfekt exempel på när det blir rätt fast det blir fel.

Emil Jensen har i arbetet med boken upptäckt återkommande teman som han inte varit medveten om, men han såg också hur han på vissa ställen motsäger sig själv i olika texter.

– Det gläder mig för det känns som att då har jag varit ärlig och skrivit ur hjärtat.

I en text kan han vara systemkritisk och granska strukturerna, varpå han i en annan förespråkar att som individ ta sitt ansvar istället för att skylla på systemet.

När det gäller klimatfrågor är det ofta mellan dessa två poler som vi pendlar.

Och klimattemat återkommer både i boken och i hans nya föreställning. Ett annat tema i boken handlar om sorg och tröst – hans storasyster dog i cancer.

Texten ”Mellanbocken Bruse” känns lite som en programförklaring.

Där beskriver han det slätstrukna och nedtonade, mellanrummen, som något att värna om: ”Jag är det dunkla som gör ljuset lite djupare i färgen, jag är tvekan som gör att lyckan känns ända in i märgen”.

– Den texten är också en hyllning till dem som lyfter fram andra. De som alltid hamnar i skuggan. Det är ett tema jag har, och där ingår också min krönika som hyllar kulturtanter.

Hur skapar vi en miljö där så många som möjligt både vågar och vill uttrycka sig? Det är först då vi får en sann demokrati.

”Mellanbocken Bruse” står för underdogen, men efter alla år som artist har det blivit svårt för Emil Jensen att se sig själv som just underdog.

– Jag har alltid tänkt att hur jag än gör så kommer jag sparka uppåt, mot makten, men det som jag trodde var en spark uppåt kanske i själva verket är en spark nedåt.

Nu känns du verkligen inte som en artist som sparkar nedåt …
– Det gläder mig, jag sparkar inte så mycket överhuvudtaget …

Nej, det är väl på dig själv, i så fall … 
– Jo, precis, och det kan ju också vara att sparka nedåt, säger han med ett lågmält skratt.

Han har funderat kring makt som fenomen och nämner ”maktparadoxen”:

– Den stund som vi människor får makt och privilegier så skriver vi om vår historia så att vi ska tro att vi är värda de här privilegierna. Det är en farlig mekanism.

Så utvecklar han resonemanget till att även handla om den makt vi har över alla andra arter på vår jord och de övergrepp vi begår mot dessa.

Hur stor makt har vi att påverka som individer när det gäller klimatet?
– Ja, det är ju det svåra. Det handlar om att organisera oss och sätta press på makthavare. Det går tyvärr trögt och det är demokratins både fördelar och nackdelar, att den är långsam till sin karaktär.

Själv verkar han ändå vara hoppfull, att ge upp är inget alternativ:

– Jag hade en affisch som liten där det stod: ”Även om jorden skulle gå under imorgon så skulle jag fortfarande plantera ett träd idag.” Det citatet har jag alltid återkommit till.