Arbetare osynliga i utrikesbevakningen

Trump. Nordkorea. Terrordåd. Och ibland en tokrolig nyhet från Långtbortistan.

Det mediala strålkastarljuset är ojämnt fördelat. Mellan länder, men också mellan människor.

Arbetarnas villkor och vardag lyser med sin frånvaro i svenska mediers utrikesbevakning.

Arbetet Global har gått igenom 274 artiklar och notiser från sex av Sveriges största dagstidningar.

Resultatet tecknar en tydlig bild. Arbetare kommer till tals i blott 0,7 procent av artiklarna.

Som en jämförelse nämns ordet ”Trump” i 9 procent av rubrikerna.

Frågan om representation – alltså vem som syns och kommer till tals – är ständigt aktuell för svenska medier.

De flesta redaktioner arbetar för att få bort snedfördelningen i spalterna.

Men representationen fokuserar nästan alltid på kön och etnisk bakgrund. Klass är en blind fläck.

I våras visade en rapport från den fackliga tankesmedjan Katalys, Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier, att 70 procent av de som syntes i tv-rutan under 2015 tillhörde medelklassen medan 19 procent tillhörde makteliten.

Bara 11 procent var arbetare.

I förhållande till hur stor del av befolkningen de utgör var maktelit och medelklass överrepresenterade medan gruppen arbetare, som utgör 40–50 procent, var kraftigt underrepresenterad.

Resultaten ligger i linje med tidigare forskning och den skeva representationen riskerar enligt rapporten att få konsekvenser.

I den verkliga värld som skildras ”kan osynliggörande, avsaknad av röst och erkännande bidra till att förhindra samhällelig förändring, de kan blockera formeringen av klassidentitet och minska arbetarrörelsens möjligheter att organisera sig och formera sig för politisk kamp.”

Yonna Waltersson: Farlig tystnad om arbetarklassen

Chefredaktören

Men går det att tillämpa samma resonemang på bevakningen om vår omvärld?

Närhet är – oavsett om den är geografisk eller kulturell – en av nyhetsvärderingens bärande principer.

Om busstrafiken fungerar dåligt i Sollefteå kan det vara högintressant för lokaltidningen, medan nyhetsvärdet skulle vara betydligt lägre för Ystads Allehanda.

En annan central uppgift för journalistiken är att rapportera om samhällsutvecklingen och ställa makthavare till svars.

Det bidrar till en motiverad överrepresentation av så kallade elitkällor, och gör det mer logiskt att bevaka ett presidentval i USA än en arbetsmarknadskonflikt i Azerbajdzjan.

Är det rent av fullt befogat att en Donald Trump syns mer än tio gånger så mycket som 2,6 miljarder arbetare? Nja, menar Fredrik Stiernstedt, medieforskare på Södertörn och medförfattare till Katalysrapporten.

– Det är väldigt relevant att rapportera om storpolitikens ledare men man kan fråga sig var rimlighetens gräns går. En knapp procent arbetarklass är väldigt lite.

Kristina Riegert, professor i journalistik vid Stockholms universitet, menar att omvärldsrapporteringen sitter fast i gamla hjulspår.

Medan medierna i stort försökt hitta former för att bättre kunna skildra en föränderlig samtid har utrikesrapporteringen fortsatt att handla om toppmöten och världsledares utspel.

– Man har uttalandena från olika regeringar, hur många svenskar som finns på plats, kris- och katastrofperspektiv. Det här är mönster som alltid gått i utrikesrapporteringen. Det gör att arbetarna inte lyfts fram så mycket.

På kartan är världen indelad i stater. I den globaliserade ekonomin ser det annorlunda ut, säger Fredrik Stiernstedt.

– Utländska arbetare tillverkar det vi konsumerar. Vill vi veta något om deras villkor och hur de upplever sin vardag måste man prata med dem. Det är viktigt att ge röst åt alla samhällsgrupper även om man rapporterar om saker utanför våra gränser.

I sitt uppdrag som biträdande ordförande för världsfacket ITUC hanterar LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson regelbundet internationella frågor. Genom att den påverkar vår verklighetsuppfattning, menar han, påverkar journalistiken också förutsättningarna för det globala fackliga arbetet.

– Trenden av att eliter intervjuar eliter finns på alla områden och är ett av de gissel som gör att vi över hela världen får massor av människor som känner ett kraftigt utanförskap. De känner aldrig igen sig i rapporteringen eller kommer till tals, säger Karl-Petter Thorwaldsson.

– Att beskriva hur människor i andra länder har det ökar förståelsen och sätter ljuset på vikten av internationell solidaritet. Men i dag lever vi i en klickonomi. Vi vet snart mer om Donald Trump än vad vi gör om vår egen regering.

En mer balanserad andel arbetare skulle dock gynna även de tidningsläsare som inte brinner för representation eller fackliga frågor, påpekar Fredrik Stiernstedt.

En större bredd i fråga om källor ger högre kvalitet. Och i slutänden en mer korrekt bild av världen.

– Det är svårt att skapa förståelse för storpolitiska skeenden om man inte tar tillvara på de erfarenheter som finns i olika delar av befolkningen. Om man tänker på arabiska våren så var den till stor del en konsekvens av hur den ekonomiska politiken drabbat olika grupper.

– När det hände fick man en väldigt förenklad gestaltning av att sociala medier låg bakom, sedan dröjde det innan man fick höra om fackföreningarnas roll. Vill man verkligen förstå en sådan händelse måste man prata med folk från olika delar av samhället.

Vill du veta hur vi har räknat? Läs rapporten ”Var är arbetarna?”

Vill du ha globala nyheter om arbetare direkt i din inkorg? Prenumerera på vårt nyhetsbrev.