Arbetarklassen är snudd på osynlig i mediernas utrikesbevakning.

Det framkommer i en rapport från Arbetet Global.

Arbetare kommer till tals i enbart 0,7 procent av de artiklar i Sveriges största dagstidningar som har granskats.

Det får ses som ett underbetyg för rapporteringen. 80 procent av världens sysselsatta är arbetare.

När samtidigt USA:s president Donald Trump nämns i nio procent av alla rubriker på utrikessidorna är någonting skevt i bevakningen.

Vår förståelse för omvärlden begränsas när bevakningen nästan uteslutande kretsar kring en elit, men bara ger oss små möjligheter att förstå de faktiska livsvillkoren för världens arbetare.

Det är som medieforskaren Fredrik Stiernstedt säger till Arbetet Global: ”Utländska arbetare tillverkar det vi konsumerar. Vill vi veta något om deras villkor och hur de upplever sin vardag måste man prata med dem”.

En rapport från det fackliga idéinstitutet Katalys visade i våras på samma problematik.

Av de som visades i tv-rutan under 2015 var bara elva procent arbetare.

I övrigt bestod de som syntes till 70 procent av mellanskiktet och 19 procent av makteliten.

Lika bekymmersamt är det som forskaren Johan Lindell pekar på i den färska rapporten Smaken för nyheter. Klasskillnader i det digitala medielandskapet: Ungdomars mediekonsumtion blir allt mer en klassfråga.

De som kommer från mer privilegierade förhållanden lägger också mer tid på att följa med i nyhetsflödet och samhällsdebatten. Inom resurssvagare grupper finns i stället en tendens att se nyhetsflödet som något som inte berör dem.

Lindell varnar i rapporten för bildandet av sociala öar där man i slutändan bara omger sig av människor som delar levnadsförhållanden och världsåskådningar.

Som han konstaterar är det en utveckling som i sitt yttersta utgör ett hot mot ett samhälle med gemensamma referensramar.

Att det samtidigt är tydligt att arbetarklassen är osynliggjord i viktiga delar av mediebevakningen understryker situationens allvar.

Osynliggörandet av arbetarklassen är ett demokratiproblem.

Att sällan få känna sig representerad eller läsa om sådant som berör de egna livsvillkoren påverkar känslan av tillhörighet i samhället.

Fackförbundspressen, som Arbetet tillhör, har här en väldigt viktig funktion. Det är tidningar som når – och sannolikt än mer i framtiden – läsare som inte längre har en dagstidning.

Det är en journalistik som kan spela en viktig roll i att skildra de villkor som ligger läsarna nära. Vi kan erbjuda både en känsla av tillhörighet och samtidigt skapa en förståelse för avgörande samhällsfrågor.

Men även om fackförbundspressens roll är viktig är inte ansvaret vårt ensamt att bära.

Vi befinner oss i en tid när allt fler formar sin verklighet utifrån trollfabriker på yttersta högerkanten. När polariseringen riskerar att erodera demokratins förutsättningar.

I det måste de bredare medierna fundera över vilken roll man vill ha.