Stor protestvåg i Argentina

Detta är bara början. Den mindre fackfederationen CTA tillsammans med en fraktion ur det större CGT går ut i generalstrejk tolv timmar tidigare än övriga fack.

De väljer att kalla ut medlemmarna på gatorna istället för vad de kritiskt kallar en ”söndagsstrejk”.

De främsta kraven är stopp för nedskärningar och lönehöjningar i takt med inflationen, som beräknas bli 30-40 procent.

– Vi måste stoppa regeringens avtal med IMF som bara leder till arbetslöshet och misär. Stoppa finansspekulationen och valutaflykten och dra igång ekonomin med statliga satsningar, säger taxichaffören Alberto Rodriguez.

– När folk får mindre pengar tar de bussen eller går i stället för att åka taxi.

Eli Paez, Inez Arias och Laura Emi har kommit iförda offentliganställda lärares vita rockar.

– Resurserna stryps allt mer. Vi har skolor utan värme, där taken läcker, och ingen mat till lunchen. Inga kollektivavtalsförhandlingar har hållits sedan 2016 och lönen räcker till allt mindre, säger Eli Paez.

Lärare brukar vara bland Argentinas stridbaraste grupper men upprördheten har nu varit större än normalt. Förklaringen är att i augusti exploderade en illa underhållen gasinstallationen på en förortsskola där vicerektorn och en vaktmästare dödades.

Den 25:e drog den stora strejken igång.

Affärsgatorna i Buenos Aires förorter var spöklikt tomma, de allra flesta stålpersienner neddragna. Avspärrningsband omgav bensinmackarna. All kollektivtrafik stod still.

I höjd med det nedskärningsdrabbade sjukhuset Posadas försöker radikala grupper blockera motorvägen, men stoppas av en massiv polisinsats och får nöja sig med att stänga en av uppfarterna.

Tågkonduktören Edgar Reynoso tillhör en vänsterminoritet inom sitt fack.

– Ledningen vill egentligen inte kämpa men medlemmarnas missnöje tvingar dem att göra något. Vi vill att nästa generalstrejk ska pågå 48 timmar, och sedan fortsätta trappa upp tills regeringen avgår!

Nästan hälften av Argentinas ekonomi är svart och outsourcing, bemanningsföretag och avtalslösa företag bildar en stor gråzon. Men i stora sektorer, däribland strategiska som transport, har facken bevarat en styrka som fack i många andra länder bara kan drömma om.

Att sparka en förtroendevald är ytterst svårt, individuella löner existerar inte och i några branscher kontrollerar facket till och med nyanställningarna.

Den andra sidan av myntet är en svag interndemokrati i många fackförbund. Snåriga stadgar står också i vägen för opposition och pampar har berikat sig på sin position.

Historiskt har facken många gånger också undvikit konfrontation.

President Mauricio Macri kom till makten 2015 på ett uttalat högerprogram. Han sänkte snabbt skatter, men var i början försiktig med nedskärningar och klarade utgifterna genom att ta lån i dollar med hög ränta.

I maj – och sedan igen i augusti – tappade finansmarknaden förtroendet för en sådan ekonomisk politik.  Peson förlorade nästan hälften av sitt värde, med åtföljande inflationschock.

I utbyte mot nödlån kräver nu IMF budgetbalans, vilket skulle kräva drastiska nedskärningar.

100 000 offentliga jobb har redan försvunnit. Det ställer facken inför ett dilemma. De har visat att de har makten att nära nog paralysera landet – men i vilken utsträckning är de beredda att använda den?

Jon Weman