Än är lågavlönade arbetare billigast
”The End of Work” och en omkullvält kontorsstol prydde för ett tag sedan omslaget till tidskriften The Atlantic. Budskapet var att robotar snart kommer att ta över fler och fler av våra arbeten: det är bara att vänja sig.
Samma budskap har hörts från både höger och vänster i ett par år nu, och intressant är att båda sidor tycks se i robotarna ett slags automatiskt förverkligande av sin egen utopi: högern ser en värld utan arbetare och följaktligen utan fackföreningar, vänstern ser en värld där vi befrias från arbete och allt blir gratis då det kan kopieras i all oändlighet.
Den gröna rörelsen ser här ett tillfälle att kampanja för medborgarlön.
Det finns dock all anledning att lämna både utopier och dystopier åt sidan när man betraktar robotarnas – eller den artificiella intelligensens – framfart.
För det första har utvecklingen framför allt skett på konsumtionssidan i form av självkörande dammsugare, ansiktsigenkänning på mobiler, automatiska översättningar och så vidare – medan den fortfarande inte har orsakat någon märkbar arbetslöshet på produktionssidan.
Anledningen är naturligtvis den fortsatt billiga arbetskraften globalt.
Det är betydligt billigare att anställa en människa i Kina eller Indonesien än att tillverka en robot som ska göra arbetet.
Roboten måste ju också tillverkas och till skillnad från människan måste den designas, produceras i fabrik – också av någon – och metall ska hämtas och forslas från gruvor, ofta i Afrika.
För det andra finns en fundamental missbedömning i hela idén om att robotarna ersätter mänskligt arbete: tron att mjukvaran tillverkar sig själv, medan det i stället är en otroligt arbetsintensiv process som kräver mer arbete.
En dörr av trä tillverkas ju ofta bara en gång och håller i 100 år. En fast telefon kan också hålla i 40–50 år. Men en dörr som ska utrustas med ansiktsigenkänning och digitala sensorer innehåller ju betydligt mer mänskligt arbete, och kommer förmodligen behöva underhållas, uppdateras och lagas ett antal gånger på 100 år.
Samma med mobiltelefoner – vem har kvar dem i 50 år?
Även under tiden konsumenten behåller telefonen så har ju ett antal uppdateringar gjorts – och de är också frukten av mänskligt arbete. AI ser således inte ut att ersätta arbetet, däremot förändra dess karaktär.
De intressanta frågorna är kanske snarare: vilka blir de nya nyckelfunktionerna på arbetsmarknaden?
Vilken yrkesgrupp kommer att få hela ekonomin att stanna genom att strejka? Och den dag arbetarna reser sig i hela Asien, då kanske vi kommer att se den artificiella intelligensen utvecklas i rasande fart även i produktionen.
