Inne på gården bland de många tegelbyggnaderna på Mimerområdet i Västerås renoveras den sista fastigheten.

Interiörer ska omvandlas från övergiven industri som producerat varor i en annan tid till sådant som i dag är lönsamt på en så pass central adress.

– Det ska bli konferenscenter, hotell eller restaurang eller något, säger Bo Larsson, som 1974 började sin bana på ABB i de här lokalerna.

I dag är han verkstadsklubbens ordförande, och tycker det är bra att de gamla industrilokalerna nyttjas. Vi är på väg mot utkanten av stan där bolaget numera har sin produktion.

Bo Larsson och kollegan, verktygsmakaren John-Erik Lennkvist, som också jobbat för bolaget i närmare 40 år, småpratar om medlemsantal som sjunkit från tusental till tiotal på vissa enheter.

Och att det stora problemet är andelen inhyrda, som blir kvar som inhyrda. Alternativt går vidare när bolaget och de som jobbar där utbildat dem.

Det är kort tid kvar till valet. Västerås demografi påminner om snittet för landet.

Medianinkomsten strax över rikets.

I förra valet röstade man ungefär som i Sverige i stort; Feministiskt initiativ och Miljöpartiet stack dock ut som mindre populära.

Folk verkar ha hakat upp sig på invandringen. Det är som att den blir viktigare än individens egen situation när det gäller arbete och ekonomi

Susanne Forsbacka

– Problemet med våra medlemmar är att de har jobb. Och de tror att de kommer att behålla jobben för alltid. Att de aldrig blir arbetslösa, sjuka eller drabbas av sorg.

Så liksom för övriga landet är det ett annat parti som verkar nå framgång på verkstadsgolvet.

– Många kommer att rösta SD. Det är så det snackas i fikarummen. De har sällan läst partiprogrammet och vet inte att SD vill göra stora förändringar i las till exempel. Men man är lite arg på Socialdemokraterna och SD har ju lyckats med sitt budskap. Alla pratar invandring. Usch, det är inte kul, säger John-Erik Lennkvist.

Väl framme i det mer moderna industriområdet, med sina plåtbaracker och prefabbyggnader ansluter Susanne Forsbacka på fackexpeditionen.

– Folk verkar ha hakat upp sig på invandringen. Det är som att den blir viktigare än individens egen situation när det gäller arbete och ekonomi. Man måste ju titta på sådant som anställningstrygghet, att löner hänger med och att vi har en vettig sjukförsäkring man kan leva på.

Bo Larsson, John-Erik Lennkvist och Susanne Forsbacka. Foto: Charlotta Kåks Röshammar

– Jag tycker Socialdemokraterna borde stå upp mer för solidariteten, det är ju de svaga vi ska hjälpa. Jag hör inte mycket om det i dag. De sjuka slår man riktigt hårt emot, fyller John-Erik Lennkvist i, som själv nyligen kom tillbaka till jobbet efter två hjärnblödningar och ett års sjukskrivning.

Vi berättar att vi ska vidare, till ett servicehus en bit bort.

– Jämfört med dem som jobbar för kommunen har vi det bättre, i alla fall när det gäller arbetstider. Det där med delade turer, det är vidrigt, säger Susanne Forsbacka.

På Gideonsbergs servicehus rullas en boende in med sjuktransport.

En ur personalen hälsar mannen ”välkommen hem”. Svaret uteblir.

I matsalen avslutas dagens lunch som bestod av isterband och dillstuvad potatis. Vi har föranmält att vi ska komma, både personal och chefer ska vara underrättade.

Många kommer att rösta SD. Det är så det snackas i fikarummen. De har sällan läst partiprogrammet och vet inte att SD vill göra stora förändringar i las till exempel

John-Erik Lennkvist

En arbetsledare kommer fram till oss och berättar att de ”lämnat lite luft” för att vi ska kunna prata med personalen, men någon vabbar, en annan har blivit sjuk. Det finns helt enkelt inte personal.

Undersköterskan Viktoria Eklöf är på väg att leda gympan för de boende.

Hon lovar oss en pratstund efteråt. Abbas ”Dancing Queen” inleder och fyra av de äldre reser sig ur sina stolar och rullstolar och följer hennes rörelser.

– Den absolut viktigaste frågan är bemanning. Vi som jobbar på serviceboenden får ju mindre pengar av kommunen än äldreboende. Men vi måste ju ändå göra saker som inte ingår i socialtjänstens biståndsbeslut, det vill säga inte bara bäddning och disk.

Undersköterskan Huda Allawi stannar till ett par minuter. Hon har nyss börjat här.

– Efter två år som timvikarie har jag fått heltid. Det är den viktigaste frågan, bättre arbetstider och rätten till heltid.

Viktoria Eklöf jobbar också heltid och tycker att den biten har blivit bättre.

De har ”önskad tjänstgöringsgrad” i kommunen vilket innebär att den som vill ska få heltid.

Hon säger att de i stort sett aldrig pratar politik här. Däremot arbetstider.

– Baksidan är delade turer. Vanligtvis har man ett delat pass varannan helg och minst ett i veckan. Man jobbar till 12.00 och sen går man på igen 16.00. Däremellan har man, ja, rast. Jag förstår inte hur de kan få bort det på lasarettet men inte inom äldreomsorgen?

Se filmreportage från Västerås

Video från YouTube

Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.