”Det är mer och mer ett krig mellan två partier ute på arbetsplatserna, ett veritabelt ställningskrig.”

LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldssons ord låter karga men beskriver öppet den kamp mellan S och SD som in i valrörelsens sista dagar fortskrider på många LO-dominerade arbetsplatser.

I LO:s granskning av SD:s program och valmanifest som presenterades i dag framgår tydligt att något intresse för Sveriges arbetare inte alls finns hos Sverigedemokraterna.

* Till exempel att SD:s förslag till skattesänkningar gör att höginkomsttagare får fem gånger större skattesänkningar än lågavlönade. Detta enligt den fördelningsanalys som SD själva har beställt av Riksdagens Utredningstjänst.

* Till exempel att den minskning av statsbidragen till kommuner och landsting som SD driver skulle innebära en neddragning, netto, på 13,1 miljarder kronor under 2018, en minskning som ökat till 19,5 miljarder år 2020. Och detta även om man räknar in ökade skatteinkomster i kommuner och landsting och de ökningar i vissa statliga anslag som inte påverkas.

* 19,5 miljarder mindre till kommuner och landsting motsvarar 25 000 färre anställda inom kommuner och landsting, som vård, skola och omsorg. Den ökning av antalet anställda, drygt 100 000 fler sedan 2014, som skett skulle alltså brytas och förvandlas till en mycket kraftig minskning.

* Till exempel att SD dessutom ställer sig bakom förslaget att riksdagen ska tillåtas upphäva kollektivavtal och lagvägen sänka lönerna för vissa grupper av arbetare. Något som enligt all vetenskap och erfarenhet kommer att sänka lönerna även för andra snarlika grupper av arbetare.

* Till exempel att SD också ställer sig bakom Alliansens förslag om att helt eller delvis upphäva turordningsreglerna och ersätta dem med arbetsgivarens åsikter om behövlig kompetens, en förändring som skulle införa godtycke på arbetsplatserna där arbetsgivaren lätt kan göra sig av med ”besvärliga” personer, till exempel de som ställer krav för hela kollektivet.

Men när vi nu räknat upp de bärande posterna i SD:s politik och konstaterat att de ligger långt ifrån vad svenska arbetare skulle ha nytta av, måste vi ställa oss frågan: Spelar det någon roll?

”Fakta sparkar”, sägs det. Med det menas att när ovedersägliga fakta presenteras får de genomslag.

Men frågan är om det verkligen spelar någon roll i den parallella värld som Sverigedemokraterna har lyckats måla upp.

Här är SD inte unika. Samma strategi tillämpades i Trumps valkampanj.

Och samma strategi tillämpades i Brexitomröstningen, där de distrikt utanför storstäderna i Storbritannien som faktiskt tjänade allra mest på ett EU-medlemskap blev de som i högst utsträckning röstade för ett utträde.

Detta efter att allt elände, vare sig det hade med EU att göra eller inte, kanaliserades till ett hat mot EU.

Samma strategi har SD använt i Sverige. Allt elände, verkligt och påhittat, har kanaliserats mot invandringen, trots att de verkliga förslag om skatter, anställningsvillkor och statliga neddragningar som SD går till val på kraftigt skulle försämra tillvaron för Sveriges arbetare.

Så varför anammar svenska arbetare denna parallellvärld?

Det ligger nog mycket i det som LO också konstaterat efter att ha genomfört tusentals samtal med sina medlemmar ute på arbetsplatserna: Många arbetare ser en röst på SD som en proteströst för ett mer rättvist samhälle.

En röst på SD är främst till för att visa missnöje.

SD har fångat upp detta missnöje, använt invandringen som förklaringsmodell för allt och lovar större rättvisa för svenska arbetare genom att lösa ”invandringsfrågan”.

Få av dessa SD-röstande arbetare vill nog ha en moderat politik. Moderaternas andel bland LO-anslutna inom landets industrier ligger just nu på endast 5 till 7 procent, enligt LO.

Ändå stöder dessa arbetare med sin SD-röst i verkligheten en politik snarlik Moderaternas, de stöder ett Sverigedemokraterna som nu bespetsar sig på att få makt genom att bli ett stödparti åt, eller samregera med, Moderaterna.

Fakta sparkar? Nja, inte om de kan döljas bakom en illusion om att invandringen är orsak till allt.

Samtidigt måste Socialdemokraterna kraftigare än hittills inse att positiva fakta ändå kan sparka hårt.

De förbättringar för svenska arbetare som diskuterats under hela mandatperioden får inte låta vänta på sig.

I valårets slutspurt har en rad positiva reformförslag lagts fram. Det är utmärkt. Vid en rödgrön seger måste dessa förslag följas av flera.

Så får vi hoppas att många arbetare också tar till sig Sverigedemokraternas fakta och studerar dem noga, gärna genom att, som LO har gjort, se vilka faktiska förslag som SD verkligen föreslår.

I verkligheten, inte i den parallella värld som SD låtsas existerar.

Våra pensioner – exempel på Sverigedemokraternas felaktiga retorik:

Det nuvarande pensionssystemet klubbades i mitten av 1990-talet och började fasas in 1999 för att vara fullt infört när de som är födda 1954 går i pension, det vill säga ungefär nu, 2018.

Redan när pensionssystemet klubbades på 1990-talet kritiserade jag beslutet i en artikel i dåvarande LO-Tidningen och skrev att många lågbetalda LO-grupper skulle stämma upp ett ramaskri när systemet var fullt infört och de upptäckte hur låg pension de skulle få.

Nu är vi där. Och ett fullt berättigat ramaskri hörs också. Men under tiden har ett krig i Syrien med omnejd startat och rasat. Och en mängd flyktingar har drivits från sina hemländer. Och SD förklarar att den låga pensionen beror på invandringen, främst flyktinginvandringen 2015.

Någon logik finns inte, inte heller några fakta. Den felaktiga retoriken sparkar mer än fakta.

Pensionssystemet måste förändras. Det blir nu alltmer uppenbart och pensionsgruppen som stod bakom den ursprungliga uppgörelsen har nu åter samlats för att få till en förändring.

Samtidigt har Socialdemokraterna lagt ett eget förslag på hur pensionssystemet ska kunna höja pensionerna för dem som riskerar att bli fattigpensionärer.

Men vad har det med invandringen att göra? Skvatt intet. Men SD jublar.