Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Ivar Andersen

Senaste gången jag besökte Dhaka tog det ett knappt dygn innan jag var med om resans första trafikolycka. Vår taxi körde in i en riksha bakifrån. Ingen skadades. På smågator är trängseln så tät att trafiken rör sig i snigelfart. Enligt Världsbanken föll den genomsnittliga körhastigheten i Bangladesh huvudstad från 21 till sju kilometer i timmen mellan 2007 och 2017.

Att ta sig från ena änden av staden till den andra kan ta en arbetsdag. Att ta sig bara några kilometer kan ta en timme. I teorin skulle det ofta gå snabbare att ta sig fram till fots – i praktiken är trottoarerna, om det alls finns några, lika överfulla av människor som gatorna av bilar.

Jag hann vara inblandad i ytterligare två krockar. Men framför allt hann jag svära mycket över trafiksituationen. Under tio dagar kom jag försent till samtliga mina inplanerade möten.

Att låta människor som ger mig av sin tid vänta är generande nog, även om den lokala toleransen för dröjsmål av förklarliga skäl är hög. Men än svårare att acceptera var alla timmar som trängseln obönhörligt slukade. Den tid som måste avsättas för transporter sänker din produktivitet drastiskt. Och i stället för att göra det jag kommit för – intervjua, dokumentera, samla material för att skriva bättre reportage – satt jag fast i ett baksäte.

Förutom tidsödande är trafiken också livsfarlig. På större leder försöker förare ta igen förlorad tid. Hastigheten är hög, attityden vårdslös och övergångsställen ett sällsynt förekommande fenomen.

För den som bor i Dhaka är det här inte ett undantagstillstånd utan vardag. Enligt Världsbanken äter trafikstockningarna upp 3,2 miljoner arbetstimmar per dag. Siffran låter orimlig – men känns för den som sett kaoset med egna ögon likväl i underkant.

Resan till jobbet tar ofta timmar. Luftföroreningarna är bland de värsta i världen. Leveranser fryser inne och handeln blir lidande. Resultatet blir en stad som långsamt håller på att strypa sig själv. Där livskvaliteten är avskräckande låg.

Protesterna som bröt ut sedan en buss den 29 juli kört in i en grupp studenter, och dödat två, handlar i högsta grad om trafiksäkerhet. Ett progressivt krav har varit att avskaffa prestationsbaserad lön och begränsa arbetstiderna för förarna i den privata kollektivtrafiken.

Men vägblockaderna går också att tolka som ett tecken på ett djupare missnöje. Som en den unga generationens revolt mot ett etablissemang som gynnat sina egna samtidigt som det byggt en stad som bara knappt går att leva i.

Exempelvis sa bildjournalisten och människorättsaktivisten Shahidul Alam till al-Jazeera att protesterna drevs av faktorer som ”bankernas plundring, munkavlen på media, de utomrättsliga avrättningarna, försvinnanden, mutor och korruption”.

Någon minut efter uttalandet greps Shahidul Alam av polisen. Han sitter fortfarande fängslad.