En splitterny pendeltågsstation är stängd på grund av skenande rulltrappor. Mindre än ett år efter att stationen öppnat. Trafikverket och SL skyller på varandra för vems felet är. Det moderata trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons skyller på den socialdemokratiska infrastrukturministern Tomas Eneroth.

I centrum står världens största hiss- och rulltrappsföretag Otis. Som i början knappt tog skandalen på allvar, utan skyllde på att det kunde ha kommit in grus i rulltrappan.

Ironin om grus i maskineriet går knappast någon förbi där.

Otis har haft liknande problem i Hong Kong och Peking som i Stockholm. Rulltrappor har även där skenat bakåt och skadat flera personer. En 13-årig pojke dog 2015.

Trafikverket menar att det här skedde långt efter att de hade valt Otis som leverantör. Men uppenbart är att ingenting gjordes för att få Otis att se över sina farliga rulltrappor. Trots att olyckor av det här slaget borde kunna innebära att man helt enkelt bryter avtalet.

Kostnaden för det borde inte betyda någonting i jämförelse med att förhindra att människor skadas.

 

Bygget av Citybanan har redan tidigare kritiserats för andra undermåliga upphandlingar. Sex arbetare dog till och med innan järnvägen stod klar förra året.

Det är inte ovanligt att ansvariga myndigheter är vaga inför skandaler med privata företag. EU:s upphandlingsregler gör att handlingsutrymmet för det offentliga är kraftigt inskränkt.

Man får inte föra dialoger med de företag man väljer mellan för att undersöka deras produkter eftersom att det kan snedvrida konkurrensen. I och med det har man inga andra uppgifter än de som företagen själva väljer att dela med sig av.

Enligt EU:s lagtext får offentliga organ aldrig gör någonting som kan anses snedvrida konkurrensen mellan privata företag.

Något motsvarande ansvar finns inte för de privata företagen. De antas alltid handla rationellt och konkurrensinriktat. Trots att den främsta drivkraften i en vanlig marknadsekonomi är koncentration. Alltså att företagen själva vill avskaffa sina konkurrenter.

 

I ljuset av de här lagarna ser det inte ut som en slump att världens största hiss- och rulltrappstillverkare vunnit två av de största upphandlingarna i Sverige de senaste åren. Trots bristande kvalitet.

Dels är upphandlingarna nästan alltid utformade för att passa de största företagen. Dels har de största företagen avdelningar med jurister som kan skräddarsy vinnande texter.

Att företagen sedan är baserade i ett annat land än dit de levererar produkten, producerar produkten i ytterligare andra länder och inte har en susning om lokala förhållanden är en annan femma. Vem bryr sig så länge det ser ut som att marknadsekonomin fungerar?

Problemet är egentligen inte att offentliga myndigheter anlitar privata företag. Så länge länder har genomfört någon typ av större investering har det funnits ett utbyte mellan det offentliga och det privata.

Problemet är att lagar och regler som tvingar det offentliga att ständigt uppmuntra konkurrens sätter käppar i hjulen för fungerande offentliga tjänster.

Konkurrensen blir viktigare än funktionen. Handlingsutrymmet blir minimalt. Till slut handlar allting om krishantering av de privata företagens misslyckanden.

Någonstans där börjar människors tålamod att tryta. Vad får man egentligen för skattepengarna? Smilande konsulter och amerikanska kommunikationschefer. Presstalespersoner hos Trafikverket som urskuldande säger att vi kunde inget veta.

Det duger inte. Lagar och regler som stjälper snarare än hjälper måste bytas ut.