Det är något skumt med debatten om vårdköer i Sverige. Väcker du valfri partiledare till höger mitt i natten kommer hen ropa att vårdköerna har fördubblats sedan 2014 och att den enda lösningen är att ge sjukvården bättre ekonomiska incitament.

Men ett sådant påstående är att yra i nattmössan. Vårdköerna har vuxit under lång tid för att antalet vårdplatser har sjunkit.

Landstingen skulle få betalt för prestation. Korta köerna och det klirrar till i kassan. Planen var genialisk tyckte dåvarande sjukvårdsministern Göran Hägglund.

I Sveriges Radios podcast ”Besluten som format Sverige” får vi veta att den så kallade kömiljarden kokades ihop på departementet av diverse politiska tjänstemän. Precis som så många andra av Alliansens hemgjorda och misslyckade reformer. Inga utredningar, inga konsekvensanalyser. Tuta och kör bara.

Landstingen spetsade öronen. Extra resurser är alltid välkommet. Kösystemen började ritas om så att patienterna själva fick begära att flyttas över till kömiljardsköerna. Gjorde man inget hamnade man i en så kallad ”patientvald väntan”.

Det blev ens eget fel att väntetiden kunde gå från några månader till år. Samtidigt som landstingen kunde håva in pengarna. Göran Hägglund var nöjd. På pappret såg det ut som att köerna minskade kraftigt.

Men vad hände egentligen? Jo, sjukvården började prioritera patienter med lättbehandlade sjukdomar över dem med mer komplexa behov. Snuva före multisjukdom. På så sätt kunde man lätt beta av ett stort antal personer och få köerna att kortas ännu mer.

Det här beteendet känns igen från det som 2016 års Nobelpristagare i ekonomi Bengt Holmström och Oliver Hart forskat om. Med tanke på Annie Lööfs ständiga intresse av att citera ”ekonomisk forskning” skulle hon göra rätt i att studera dessa två närmare.

Holmström och Hart har nämligen visat hur ekonomiska incitament i kontrakt avgör vilka tjänster, och kanske ännu mer intressant, vilka tjänster som inte utförs på grund av incitamenten.

För sjukhus som får pengar för att snabbt beta av många patienter blir det helt rationellt att koncentrera sig på de enkla sjukdomarna. Sjukhus som får pengar utifrån vilka behov som generellt finns och som själva kan avgöra hur de ska användas kommer behandla sina patienter utifrån just behov och inte utifrån påhittad kötid.

Men varför har då köerna vuxit under lång tid? Sedan 1990-talet räknar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) med att 10 000 vårdplatser har försvunnit samtidigt som befolkningen har ökat. Mellan 2015 och 2016 accelererade nedläggningen av vårdplatser. Flest antal platser på 10 år försvann då enligt SKL.

Bristen på vårdplatser är en av huvudförklaringarna till att köerna växte från första början och att köerna nu ökat igen. Trixandet med vårdplatserna får personalen att säga upp sig. Ekonomiska incitament till att dela på köer är bara ett sätt att sminka över nedskärningarna.

Nästa regering måste på allvar stoppa de ständiga nedskärningarna i namn av ”god ekonomisk hushållning” och börja investera. Inga fler hemmagjorda incitamentsreformer. Det är dags att ta igen de 10 000 nedbantade vårdplatserna och mer därtill. Sjukvården måste få lov att komma ikapp med patienternas behov.

Oavsett de borgerliga partiledarnas egna lovord över sig själva är deras kömiljard en bluff. Det är som att låta sjukvården leva på provision istället för en ordentlig lön.