Det är framför allt när Kristersson talar om att bryta sociala arv och fokusera särskilt på utsatta barn och unga som det klingar falskt.

Moderaternas tid vid makten skärpte inkomstklyftorna och gjorde trygghetssystemen betydligt svagare.

Kristerssons egen tid som socialborgarråd i Stockholm kantades av skandaler om bortslumpade välfärdsresurser.

Att Kristersson på något sätt skulle handla annorlunda om han blir statsminister i höst är högst otroligt. Ökade klyftor är aldrig något moderater i realiteten bryr sig om.

Den längsta applåden kom när Kristersson uppmanade publiken att tacka poliserna för allt arbete de gör för samhället.

Applåden säger dock något om tomheten i Kristerssons egen politik.

Han kan erbjuda poliserna en applåd men varken högre lön eller bättre arbetsvillkor. De pengarna kommer ju gå till fler jobbskatteavdrag.

Allt som allt är det fortfarande väldigt oklart vad den moderata drömmen om framtiden egentligen är. Förutom att flytta in i kontoren på Rosenbad igen.

Det blir med all sannolikhet helt omöjligt utan stöd från Sverigedemokraterna.

Den realiteten vill Ulf Kristersson fortfarande inte kännas vid. I stället för rivstart står han och stampar.