Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Ivar Andersen

PAPUA NYA GUINEA. Sexuellt våld är en privatsak i Papua Nya Guinea. Men nu när Leanna Bonnie har brutit tystnaden, när hon har flytt sin man och berättat för polis och vårdpersonal om helvetet, vill hon inte bli tyst igen.

– Min man våldtog mig, ibland två gånger om dagen. Jag vill att världen ska få veta vad jag och många andra utsätts för.

Leanna Bonnie var 18 år när hon gifte sig, den 6 juni 2013. Mannen betalade ett ”brudpris” till hennes familj.

– Då äger mannen dig, varje del av din kropp. Min man har slagit och skurit mig och hotat med att inte betala hyran eller köpa mat till våra barn. Jag hade inget val, jag lät honom göra det han ville.

Leanna Bonnie har i många år levt med en man som slagit, våldtagit och inte låtit henne lämna hemmet.

Tills för drygt en vecka sedan. Hon bor nu på ett säkert boende och får vård och stöd hos huvudstadens Family Support Center.

På centrets väggar sitter affischer om att våld inte är okej, information om rättigheter och bilder som ska hjälpa barn att berätta vad de har utsatts för.

Centret tillhör Port Moresby General Hospital men drevs tidigare av Läkare utan gränser, som uppger att den stora omfattningen av sexuellt våld är unikt utanför krigszoner – det är en humanitär kris.

Human Rights Watch bedömer att Papua Nya Guinea är en av de farligaste platserna i världen för kvinnor, där en majoritet upplever våldtäkt eller övergrepp under sin livstid.

– Jag tror att vi alltid har haft mycket sexuellt våld, men det har inte pratats om det. Sex är tabu. Och förr fanns det ingenstans att vända sig för att få hjälp, säger Tessie Soi, stödcentrets chef.

Hon försöker få patienterna att gå till polisen, men många vågar inte.

– Det kan finnas en rädsla att mannens släktningar ska döda henne om hon anmäler och han hamnar i fängelse, säger hon.

Rättssystemet är svagt och det händer att förövare betalar ”under bordet” för att släppas fria. Möjligheterna till behandling och skydd är få, vilket gör att det ofta inte finns något annat val än att återvända till förövaren.

Välfärdssystemet är bristande, arbetslösheten stor och två tredjedelar lever under fattigdomsgränsen. Kvinnan är ofta beroende av mannen.

– Män ser kvinnor som svagare i samhället, det är mannen som tar besluten i vår kultur, säger Wesh Siku på ChildFund som driver landets första telefonstödlinje om familjevåld.

Infrastrukturen är outvecklad och stora delar av landet saknar vägar. Polisen kan ha svårt att ta sig till byarna.

Många lever isolerat och det kan ta timmar, ibland dagar, att gå till ett sjukhus.

Centret drevs tidigare av Läkare utan gränser.

Här finns över 800 språk och kulturer och ibland uppstår våldsamma konflikter mellan stammar. Men till skillnad från förr sker i dag ”blandäktenskap” mellan personer från olika stammar och provinser.

– Nu har vi det som kallas ”brudpris”. Förr fanns en ceremoni där brudgummens familj gav gåvor till brudens familj, som en slags symbol för uppskattning. Men i dag kan man se stora summor pengar – det har blivit som att betala för en hustru, säger Marcia Kalinoe på landets Family & Sexual Violence Action Committee, FSVAC.

Rosemary Luluai, som jobbar på stödcentret i Port Moresby, lyfter samma problem.

– Låt säga att jag blir slagen av min man och flyr till min familj, då kommer jag behöva återvända till honom. Familjen har fått brudpriset och har inte möjlighet att betala tillbaka. Jag tillhör honom, det är där mina problem ska lösas. Det är en kulturell skyldighet och vi är ett kulturellt orienterat folk. Det gör vårt land unikt.

Till Port Moresby kommer folk från olika provinser för att finna jobb, men arbetslösheten är stor.

Regeringen har börjat uppmärksamma problemet. 2013 blev familjevåld straffbart och 2017 lanserades den första strategin mot könsrelaterat våld.

Vissa polisstationer har specialiserade enheter och det finns ett antal stödcenter i landet.

Säkra boenden drivs av kyrkor eller organisationer, men kvinnor och barn kan oftast bara stanna i två veckor.

– En del arbetsplatser uppmärksammar nu också problemet och jobbar för jämställdhet. Arbets-givare har börjat förstå att de kan ha anställda som blir utsatta hemma eller på arbetsplatsen, och att det kan påverka deras arbete, säger Marcia Kalinoe på FSVAC.

För att slippa trakasserier har tre kvinnobussar börjat trafikera Port Moresbys gator.

Att ta sig till jobbet kan också innebära en utsatt situation.

Enligt UN Women har 90 procent blivit trakasserade i kollektivtrafiken.

Det finns kvinnor som stannar hemma i stället för att arbeta och flickor som inte går i skolan. Därför har Ginigoada Foundation, med stöd från UN Women, lanserat tre kvinnobussar i Port Moresby.

– Män tränger sig före i de vanliga bussarna. Ibland blir kvinnor kvar vid hållplatsen när det inte finns plats och vi kommer sent till jobbet, säger Francisca David, som är på väg hem i kvinnobussen Meri Seif.

Stämningen är fin ombord, en känsla av gemenskap – bussen är en frizon.

– Det här är säkrare. Kvinnor rör sig mer nu, det börjar förändras, säger hon.

Maria Hagström

Sexuellt våld

 

• De allra flesta, 94 procent, som söker vård hos Family Support Center i Port Moresby och på landsbygdens Tari var kvinnor.

• Över hälften, 56 procent, var barn, och av dem var en av sex under fem år.

• Tre av fyra känner gärningsmannen, vanligtvis partnern.

• Två av tre kvinnor som utsatts av sin partner har skador från vapen: pinnar, knivar, machetes och trubbiga instrument.

• Mer än en fjärdedel har hotats till döden.

Källa: Läkare utan gränsers rapport “Return to Abuser”, som innehåller data från över 3 000 personer som behandlades under 2014-2015 i Tari och Port Moresby.