Colombias fred hänger på arbete

COLOMBIA. De gick med i gerillan i brist på alternativ. De har levt isolerade i djungeln.

I utbyte mot fred skulle de få en framtid.

Men det går trögt, och den ledande presidentkandidaten Iván Duque vill riva upp delar av fredsavtalet mellan regeringen och Farc-gerillan.

– Många kamrater säger att vi böjer knä inför makten, att vi blir lurade, säger Ledys, 21 år och före detta Farcsoldat.

– De har gått med i andra grupper som fortsätter strida. Men jag tror på politisk förändring och än så länge har våra ledare inte talat om att ta upp vapnen igen. Jag hoppas vi slipper kriga mer.

Sedan drygt ett år bor hon med runt hundra andra i La Plancha, en förläggning med vita baracker omgivna av grönklädda berg i Antioquia i nordvästra Colombia.

Tvivlarna ser allt fler tecken på att regeringen inte tänker hålla fredsavtalet som slöts 2016 och som ledde till att president Juan Manuel Santos belönades med Nobels fredspris.

En av de viktigaste punkterna i avtalet, enligt FN som övervakar processen, är att människorna som hållit i vapnen ser en laglig framtid.

Alltså utbildning och arbete.

– Har de inte försörjning inom ett år så kommer deras färdigheter snabbt till nytta i kokainhandeln, den illegala gruvdriften eller andra gerillor, säger Juan Camilo Salazar Martínez på FN:s utvecklingsprogram UNDP.

De flesta bor i förläggningar som La Plancha därför att de inte har någon annanstans att ta vägen.

Ledys historia är unik, men hennes bakgrund är typisk.

– Beklagar sorgen, sa en kamrat när de möttes i ett Farcläger för två år sedan.

Det sög till i magen. Hon hade inte haft kontakt med sin familj på länge.

Det är så svårt att tänka på framtiden. Om jag ska återvända till fattigdomen hemma

– De hade skjutit pappa när han red med min lillebror framför sig i sadeln. Han är elva nu och börjar bli okej.

Ledys säger att “de” var paramilitärer, högerextrema grupper som bekämpar gerillan.

Hennes far hade hjälpt Farc med mediciner.

På landsbygden har alla levt med det godtyckliga våldet.

Alla är eller kan misstänkas vara lojala med någon, och därmed fiende till någon annan.

Härifrån kommer de flesta i gerillan, och många har gått med som barn.

– Vi bodde i ett lerhus med två rum. När jag var sju år började jag rensa ogräs på sockerrörsfältet. På landet jobbar alla barn, säger Ledys.

Hon fick gå några år i skolan, sedan bara arbeta. Farc rörde sig i området.

– De var artiga även mot oss fattiga. Tjejerna var glada och öppna. När min storebror gick med ville jag också, men jag var för liten.

Hon var 13 då. Två år senare accepterades hon.

– Först en månad på prov, för sen fick man inte hoppa av. “Krig är varken lätt eller kul” sa befälhavaren. Det första vi fick lära oss var att skjuta och läsa Marx.

Med fredsavtalet lämnade gerillan över vapnen och garanterades säkerhet, amnesti för mindre brott, försörjning i två år och hjälp att integreras i det civila livet.

Alla utbildningar och arbetsprojekt har varit kraftigt försenade, enligt FN.

En korruptionsskandal har nyligen avslöjats, men många menar att förseningarna även har politiska orsaker.

De hade skjutit pappa när han red med min lillebror framför sig i sadeln. Han är elva nu och börjar bli okej

– Guvernören vill närma sig väljargruppen som är emot fredsprocessen, säger Natalia Velasquez på Antioquias departement (motsvarande län).

– Vår finansiering har stoppats, och ingen av oss anställda fick ens besöka förläggningarna förrän efter nästan ett år.

Bland de före detta Farcsoldaterna verkar det oklart hur de ska försörja sig sedan.

Det finns kooperativa projekt som bageri, skrädderi och småodlingar. De flesta läser in missade skolår.

– Jag vill jobba med fiske eller kanske nåt med datorer, säger Ledys.

– Men utbildningen vi får är halvdan. Jag hade fem års skola, och nu efter knappt ett år är jag nästan klar med gymnasiet! Så mycket har jag faktiskt inte lärt mig.

Så vad ska hon leva på när basinkomsten är slut?

Tårarna börjar rulla.

– Det är så svårt att tänka på framtiden. Om jag ska återvända till fattigdomen hemma. Om vi klarar att skapa jobb kollektivt här. Var för sig är vi svaga, men tillsammans är vi starka. Jag måste tro på att det går.