Just nu: Undergång överallt

SPANING. Den 1 januari i år vaknade halva Stockholm upp till ljudet av ett öronbedövande larm.

Dånet lät som ”Hesa Fredrik”, signalen som varnar allmänheten för akuta hotsituationer.

I efterhand visade sig ljudet komma från ett backande tåg, men för några ögonblick inföll en exotisk känsla av världens undergång.

Ett par dagar senare nåddes Hawaiis invånare av ett brådskande meddelande.

“Ballistisk missil på väg mot Hawaii. Sök skydd omedelbart. Det här är inte en övning.”

Panik utbröt – och pågick tills ett uppföljande meddelande dök upp 38 minuter senare. Falskt alarm.

Och så sent som i mars putsade Dagens Industri ut en push-notis som kallt konstaterade ”Just nu: Terror överallt”. Även det en smärre överdrift.

Jag får känslan av att någon försöker säga mig något.

Men det kan lika gärna vara en omfattande PR-kampanj som bereder väg för årets våg av undergångsfiktion.

För i år går Sverige under flera gånger om.

I The Rain, den första originalproducerade Netflix-serien från Skandinavien, utplånas majoriteten av Nordens befolkning av ett giftigt regn.

Poängen med postapokalyptiska historier är att slutet faktiskt aldrig kommer

Jesper Ganslandts senaste film, Jimmie, skildrar ett krigshärjat Sverige som speglar flykten från Syrien.

Till midsommar är det premiär för den publikfinansierade biofilmen Den blomstertid nu kommer där Slussen exploderar, helikoptrar regnar från skyn och en oidentifierad farkost uppenbarar sig över huvudstaden.

Även framtiden ser mörk ut. I virtual reality-spelet Apex Construct som utspelar sig i ett sedan länge övergivet Stockholm är Katarina-hissen omgärdad av vildvuxen skog och Herr Gårman-skyltar sticker ut ur igengrodd asfaltsmylla.

Och senare i år släpps ett datorspel baserat på det kultförklarade bordsrollspelet Mutant, där muterade djurmänniskor stryker omkring runt faluröda fäbodsknutar.

Vadan denna anstormning av svensk undergångskultur? Och varför nu?
– För att världen är en rätt orolig plats just nu. Vi är så destruktiva mot vår värld att apokalyps- och postapokalypstrenden kan tolkas som att vårt kollektiva dåliga samvete säger åt oss att vi förtjänar att straffas. Samtidigt som vi hoppas att vi ändå överlever om det värsta skulle hända, säger Boel Bermann, författare och postapokalypskonnässör.

Men hur nära är vi undergången, egentligen?

Enligt den symboliska domedagsklockan där midnatt representerar fullskaligt kärnvapenkrig: jättenära.

När styrelsen för Bulletin of the Atomic Scientists ställde om klockan tidigare i år hamnade visarna på två minuter i midnatt.

Så kritiskt har mänsklighetens tillstånd inte varit sedan 1953, då det kalla krigets kärnvapenrace tog fart på allvar.

Men trots att pessimism ligger i efter-katastrofen-skildringarnas natur finns det fortfarande en hoppfull kärna i dem, menar Boel Bermann.

– Poängen med postapokalyptiska historier är att slutet faktiskt aldrig kommer. Det finns alltid något kvar.