Otrygghet som tär på kropp och själ
Fatima jobbar som timvikarie. Hon har jobbat fem år för samma arbetsgivare utan att få en fast tjänst. ”Har inte alla här i Sverige samma rättigheter?” frågar hon sig.
Fatima heter egentligen något annat. Hon vågar inte framträda på bild eller med sitt riktiga namn, av rädsla för att stöta sig med sina arbetsgivare.
Någonstans i Sverige, i en stad där solstrålar kämpar med att bryta sig igenom de tjocka molnen berättar Fatima om sitt liv och arbetsliv.
Hon sitter nära ett fönster på fiket där vi möts och pratar om hemlandet, vägen till Sverige, och om förhoppningarna och besvikelserna.
Fatima, som är drygt fyrtio år och har två barn, kom till Sverige 2007. Hon vill inte träda fram med sitt rätta namn.
Hon vill inte att hennes identitet ska röjas. Hon är orolig för att det ska påverka hennes möjligheter till försörjning. Men hon är upprörd och vill gärna prata om sin situation.
– Facket och arbetsgivaren säger att jag måste jobba mycket mer för att kunna få en fast tjänst, säger Fatima och berättar att hon enbart har varit anställd som timvikarie.
Fatima var jurist i sitt hemland. Men det hjälpte inte henne in i det svenska arbetslivet.
I Sverige utbildade hon sig därför till undersköterska och har jobbat inom LSS sedan 2013 på olika boenden – men för samma arbetsgivare.
Jag gråter flera gånger. Jag gråter också inför fackombuden och inför arbetsgivaren men de lyssnar inte
Fatima säger att hon bär på en börda, en otrygg anställning drabbar människan väldigt hårt.
När hon pratar är det med tunga suckar och en stor sorg i rösten som hon berättar om utmaningen med att under lång tid ha jobbat som timvikarie.
Att vara ute i kylan på arbetsmarknaden kan innebära januari året runt; mörkt och kallt utan något som helst tecken på en fast tjänst.
Det blir svårt att planera livet och att få ekonomin att gå ihop.
Fatimas hyra ligger på 6 500 kronor vilket innebär att minst halva lönen försvinner och ovanpå det kollektivtrafikkort, mat och allt annat. Dessutom är hon ensamstående mamma till sina två barn.
– Jag får bostadsbidrag, barnbidrag för ena barnet och dessutom underhållsbidrag men det är inte alls mycket.
När pengarna inte räcker till får hon låna av sin bror.
Fatima berättar hur hon hela tiden får höra att det är upp till arbetsgivaren att bestämma.
Men trots att kravet ofta är att man ska vara utbildad, vilket hon är, så får hon inget fast jobb. Det är ”obegripligt”, tycker hon.
En del av skulden lägger Fatima på facket som hon anser står handfallna inför det faktum att hon behöver vänta tre år till.
– Jag betalar 300 kronor varje månad till facket. De kan inte göra något. Det är slöseri med pengar. För att arbetsgivaren bestämmer allting och inte har några som helst skyldigheter. Varför är man medlem då? Då kan jag själv prata med arbetsgivaren, varför ska jag betala dem?
– De säger att här har alla samma rättigheter, men i grunden är det inte samma rättigheter.
Att jobba som timvikarie är inte bara jobbigt för henne personligen. Det är svårt även för barnen, säger Fatima.
– Det har ofta hänt att jag planerat något med mina barn och arbetsgivaren ringer och jag måste jobba. Det är väldigt jobbigt för mina barn. Det lilla barnet sitter ibland ensam hemma.
Att hon inte hinner med sitt yngsta barn påverkar Fatima starkt:
– Jag gråter ofta på bussen när jag ser barn gå med mamma eller pappa. Jag tänker då på mitt barn. Jag gråter nu nästan varje dag, säger Fatima med en stor sorg i rösten.
Jag betalar 300 kronor varje månad till facket. De kan inte göra något. Det är slöseri med pengar
Kroppen har också tagit stryk. Fatima har skadat axeln och har väldigt ont i ryggen men måste ändå fortsätta jobba.
Hon far även illa psykiskt. Men sjukskrivning är inget alternativ.
– Nej det går ju inte. jag måste jobba så jag får flera dagar så jag kommer närmare las-gränsen. Men vännen, jag mår jättedåligt. Jag tar sertalin mot depression. Jag tar också ångestdämpande piller. Medicin som dessutom kostar en del.
Fatima suckar igen där vid cafébordet.
– Jag gråter flera gånger. Jag gråter också inför fackombuden och inför arbetsgivaren men de lyssnar inte. De hjälper inte mig men snart går det inte längre.
Fatima har svårt att förstå hur vissa saker fungerar på arbetsmarknaden och varför vissa, som hon uppfattar det, behandlas orättvist medan andra har det lättare.
– Var ska man få hjälp? Facket hjälper inte till. Arbetsgivare har inga skyldigheter låter det som. Och en sak till. Varför ska pensionärerna, som jobbat ett helt liv, få jobba som vikarie, med schemalagd arbetstid. Kan du fråga den ansvariga ministern om det?
