Lång väg till jobb – men hoppet lever

”De vill lära, de är törstiga”

Ute lyser vårsolen så att det gör ont i ögonen. Inne i Sandvikens Folkets hus kämpar 13 kvinnor med samhällskunskap och svenska språket.

Det senaste året har regeringen talat allvarsord om den låga sysselsättningen bland utrikes födda kvinnor.

Oroat sig för att kvinnorna isoleras i hemmet, och sagt att de måste få leva lika fria och jämställda liv som inrikes födda kvinnor.

Studieförbunden har fått pengar för att söka upp invandrarkvinnor och motivera dem att studera.

De 13 kvinnor som samlas hos ABF den här aprildagen är bland de första i landet som ska rustas för ett liv i Sverige med det nya stödet.

Allvarliga, undrande ansikten vänds mot oss när vi öppnar dörren till kurslokalen för att hälsa.

De flesta kvinnorna har kort skolgång bakom sig. Fyra hade inte gått i skolan en enda dag när de kom till Sverige.

När hon har stängt dörren igen säger projektledaren Sawsan Alkarkhi:

– De vet att de står långt från ett arbete. Men de vill lära. De är törstiga.

Ömsom ökat stöd, ömsom hårdare krav

Just den här morgonen rapporterar Arbetsförmedlingen att arbetslösheten i Sverige har sjunkit ytterligare.

Andelen som har jobb – sysselsättningsgraden – är den högsta i EU och den fortsätter att öka.

Skillnaden i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda är fortfarande stor. Men den krymper.

Åtta av tio nytillkomna jobb går nu till utrikes födda. Under 2017 tog de utrikes föddas sysselsättningsgrad ett stort steg uppåt, från 65,5 till 66,8 procent, enligt SCB.

Sysselsättningsgraden bland utrikes födda ökar sakta

Sysselsättningsgrad = andel av arbetskraften som har jobb eller sysselsättning.

Men kvinnorna ligger efter. 70,9 procent av de utrikes födda männen var i arbete 2017, men bara 62,9 procent av kvinnorna.

Oacceptabelt, anser finansministern och arbetsmarknadsministern, som ömsom har lovat ökat stöd, ömsom hårdare krav.

Med jämställdhet som motivering har regeringen förkortat föräldraledigheten för barn som kommer till Sverige när de är äldre än ett år.

Föräldralediga kvinnor har fått möjlighet att läsa svenska, till exempel när barnen är på öppen förskola.

Utbildningsplikt har införts inom etableringsprogrammet för nyanlända.

Och den här dagen lovar regeringen mer pengar till studieförbunden.

”Jag tycker mycket om att läsa och skriva”

– Kan du skriva ditt namn här, jag vet inte hur det stavas, ber Arbetets reporter.

Och fembarnsmamman från Helmandprovinsen i Afghanistan lyser av stolthet när hon fattar pennan. Med prydlig handstil textar hon: Momina Hussain Baksa.

Hennes bror fick gå i skolan, men när Momina ville gå sa hennes pappa nej. Hon skulle stanna hemma och laga mat, städa och tvätta.

– I Sverige fick jag chansen. Jag tycker mycket om att läsa och skriva, säger Momina Hussain Baksa, som inte kan hålla tillbaka ett leende när hon talar om sin dröm: att utbilda sig och få jobb inom förskolan.

Fem dagar i veckan samlas deltagarna för att läsa svenska, samhällskunskap, datakunskap, hantverk, hälsa, och så boskola med bostadsbolaget Sandvikenhus.

När ABF försökte göra cirkelträffarna mindre formella protesterade flera av kvinnorna: De ville ha skola på riktigt, med en lärare framme vid tavlan.

Iman Alzuhairi, fyrabarnsmamma från Irak, hoppas bli barnskötare och pluggar svenska vid sidan av ABF-programmet.

Andra deltagare talar om jobb i vård eller omsorg.

Alganish Yhdego, som både drev mataffär och uppträdde som sångerska i Eritrea, har siktet inställt på städjobb.

Om du fick önska, skulle du ta upp musiken igen?
– Ja, om jag fick önska. Men ett jobb är viktigast, svarar Alganish Yhdego. Får jag städjobb i Kiruna flyttar jag.

”Arbetsförmedlingen är förtjust”

När det statliga stödet för uppsökande arbete kom i början av året kunde ABF starta direkt.

Sedan 2014 hade Sawsan Alkarkhi och hennes kollegor drivit ett liknande projekt för utrikes födda, med bra resultat.

19 tidigare deltagare har fått jobb – och behållit dem.

– Arbetsförmedlingen är förtjust. De har inte haft någonstans att skicka de här kvinnorna, säger Sawsan Alkarkhi.

Sawsan Alkarkhi var universitetslärare i Bagdad. När hon kom till Sverige klarade hon SFI till och med D-nivån på tio månader och fick 12 000 kronor i belöning av Sandvikens kommun.

Ändå vågade hon inte tala svenska, av rädsla för att göra fel. De tre första åren talade hon bara engelska.

– Självförtroende är en förutsättning för all utveckling, säger Sawsan Alkarkhi. Och där brister det för många kvinnor. Att stärka deras självkänsla är en huvuduppgift.

Handarbete och fotografi kan tyckas vara onödiga inslag på vägen mot utbildning och jobb.

Men när deltagarna arbetar med händerna släpper rädslan och hämningarna kring språket, säger Sawsan Alkarkhi, som inte missar ett tillfälle att berömma och uppmuntra.

Under tiden hos ABF ska kvinnorna göra besök på folkhögskola och komvux.

De ska förstå hur vägen till vidare studier kan se ut.

Och tro på att de klarar den.

– Sverige behöver personal inom vård, omsorg, industri, säger Sawsan Alkarkhi till deltagarna. Sverige behöver inte 300 000 städare.

”Extremt viktigt att ha med i debatten”

Låg sysselsättning bland utrikes födda, särskild då kvinnor, tas ofta till intäkt för att Sverige har misslyckats kapitalt med integrationen.

Men sysselsättningsgraden för utrikes födda ligger faktiskt över snittet i EU.

2016 var den 64,9 procent i Sverige mot 63,6 procent i hela EU, enligt Eurostat.

– Och Sverige har tagit emot många nyanlända medan andra länder har tagit emot få, säger Håkan Gustavsson, prognoschef vid Arbetsförmedlingen. Det är extremt viktigt att ha med i debatten.

– Dessutom har Sverige mer av flyktinginvandring än andra länder. Att ha hög sysselsättningsgrad om man bara har arbetskrafts-invandring är ingen match.

Diskriminering – vad heter det på tigrinja?

De flesta kvinnorna i ABF:s verksamhet kom till Sverige för sex–sju år sedan.

Medan deras barn har lärt sig svenska snabbt är språket det kanske främsta hindret för att kvinnorna ska få jobb.

För Amal Nur och Alganish Yhdego har sjukdom i familjen gjort det svårt att läsa svenska.

Iman Alzuhairi var föräldraledig sina två första år i Sverige, gick sedan på SFI i sex månader, men blev gravid och föräldraledig igen. Flera deltagare har liknande berättelser.

Alganish Yhdego lämnade SFI på B-nivån. Vårt samtal hackar sig fram.

– Tror du att arbetsgivare ser annorlunda på dig än på infödda svenskar som söker jobb? undrar Arbetet, och formulerar om frågan flera gånger.

Till slut söker Sawsan Alkarkhi i Google Translate efter ordet ”diskriminering” på tigrinja.

– Nej, svarar Alganish Yhdego och skakar på huvudet.

Arbetsgivarnas krav på svenska beskrivs ibland som onödigt höga.

Iman Alzuhairi stämmer inte in i den kritiken, men ifrågasätter kraven på skriftlig färdighet i SFI D.

Många läser och förstår talad svenska bra, men faller på att de inte kan skriva en argumenterande insändare.

– Jag kan egentligen ta ett städjobb i dag, säger Alganish Yhdego. Man lär sig språket om man får jobba.

Mer tid behövs

Ministrar och myndigheter har lyft fram bristande jämställdhet – eller ”traditionella familjevärderingar” – som orsak till att många kvinnor fastnar i hemmet.

Arbetsmarknadsministern har talat om ”kulturella skillnader”.

De utrikesfödda kvinnorna måste få klart för sig att barn har det bra på förskola och fritids, anser hon. Mammor måste inte vara hemma för barnens skull.

Hur mycket sådana förklaringar betyder för kvinnorna i Sandviken går inte att avgöra efter några timmars samtal.

Klart är att några av kvinnorna har män som har klarat SFI på D-nivån och fått jobb.

Så långt har ingen av kvinnorna kommit.

Å andra sidan är kvinnornas utgångsläge sämre:

– Den som knappt har gått i skolan och varit hemmafru i sitt hemland behöver mer tid, säger Sawsan Alkarkhi.

Arbetet får höra exempel på åtgärder och praktikplatser som har varit ineffektiva eller meningslösa.

Roqya Alizade, som i dag är 61 år, räknar upp en lång lista över åtgärder som hon har deltagit i sedan hon kom till Sverige 2011. Ändå är jobb avlägset.

Men ABF:s verksamhet tycks väcka hopp och glädje.

När Arbetet besöker Sandviken på nytt efter några dagar har gruppen vuxit till 15 deltagare, och fler är på gång.

Kvinnorna har berättat för sina bekanta som också vill vara med.

På stapplande svenska berättar kvinnorna om sina tidigare, ofta svåra liv – i Eritrea, Irak, Afghanistan. Hemlängtan och tårar väller fram, men trycks tillbaka.

– Jag saknar Irak, säger Iman Alzuhairi. Mycket, mycket.

– Men mina barn talar svenska. Här har de möjlighet till utbildning, här är kvinnor och män lika. Nu är Sverige ”hemma”.