Rana Plaza fortfarande ett öppet sår – fem år efter katastrofen
Asma såg taket kollapsa över kollegorna. Johora släpades ut ur rasmassorna i håret. Shirin var bara 13 år då hennes ögon och luftvägar fylldes av betongdamm. Fem år har gått sedan textilfabriken Rana Plaza i Bangladesh rasade samman och 1 134 människor dog.
Den 24 april 2013 rasade textilfabriken Rana Plaza utanför Dhaka. Shirin Akhter var bara 13 år när hon föll offer för den svåraste industriolyckan i modern tid.
BANGLADESH. Längs motorvägen som leder in till huvudstaden Dhaka ligger textilfabrikerna vägg i vägg. Men mitt bland alla betongklossar finns en fyrkantig obebyggd markbit övervuxen med grönska.
Det var här Rana Plaza brukade ligga.
Shirin Akhter, 18, vänder bort blicken.
– Jag känner mig illa till mods över att vara här, säger hon.
Fem år har gått sedan fabriken kollapsade. Shirin Akhter var bara 13 då men hade redan hunnit arbeta två år inom textilindustrin.
– Jag var väldigt ung. När det kom besökare fick jag gömma mig i ett förråd. Men det fanns andra flickor där som var ännu yngre, säger hon.
Minnena är fortfarande färska. Det dova mullret när taket gav vika. Betongdammet som fyllde ögon och lungor. Skräcken när utgången var blockerad av rasmassor.
– Vi satt hopträngda i trapphuset, många grät och var rädda. En person hade fått skallbenet krossat. När jag såg blodet välla ut började jag också gråta.
Poly Akhter kom aldrig hem från arbetet. Hon blev 24 år. Modern Rasheeda Begum visar upp dotterns id-kort.
På morgonen den 24 april var luften fylld av rykten och stämningen orolig. Dagen innan hade stora sprickor upptäckts i åttavåningsbyggnaden Rana Plaza och de 5 000 textilarbetare som arbetade i den hade evakuerats.
– När vi gick till fabriken den dagen var vi alla rädda. Ingen ville gå in men ledningen sa att vi skulle förlora jobbet annars, säger Johora Khatun, 22.
Asma Begum, 28, tog trapporna upp till fabriksgolvet på tredje våningen. I en knapp timme blev hon och kollegerna sittande vid strömlösa symaskiner.
– Sedan fick de i gång generatorn. Fem minuter senare kollapsade byggnaden. Generatorn var högst upp i huset. Jag tror att det var vibrationerna som gjorde det.
Klockan 08.57 rasade den översta våningen. Asma började springa mot utgången redan när hon hörde ljudet, innan hon såg taket falla över arbetskamraterna.
– Jag satt precis vid trapphuset. Men vi var 1 000 personer på min våning och alla hann inte ut. Många av mina vänners kroppar hittades aldrig.
Räddningsarbetarna kunde inte nå Johora Khatuns armar. De drog ut henne ur rasmassorna i håret.
Johora Khatun arbetade på samma våning men längre in i lokalen.
– Jag började springa men ramlade efter några meter. Sedan rasade taket in över mitt huvud.
Ett sybord blev hennes räddning. Hon undvek att krossas men klämdes fast av betong och bråte.
– De första timmarna trodde jag att jag kanske skulle överleva, men sen förlorade jag hoppet.
När räddningsarbetarna till slut anlände kunde de inte nå Johora Khatuns armar. De drog ut henne ur rasmassorna i håret.
Sökandet efter överlevande pågick i veckor. Antalet omkomna räknades slutligen till 1 134. Ytterligare runt 2 500 skadades.
Bangladesh textilindustri hade skördat dödsoffer tidigare – 2010 miste 21 arbetare livet i en brand på en fabrik som tillverkade åt H&M – men med Rana Plaza blev de livsfarliga arbetsförhållandena en världsangelägenhet. Katastrofen var för stor för att kunna ignoreras.
Fyra månader efter fabriksraset födde Asma Begum dottern Ela. ”Kanske räddade Gud mig så att min dotter skulle överleva.”
Bara några veckor senare trädde det så kallade ackordet – eller Accord on Fire and Building Safety in Bangladesh – i kraft. Genom den femåriga uppgörelsen förband sig internationella modeföretag att finansiera arbetsmiljöförbättringar och att låta lokala fackföreningar delta i skyddsinspektioner.
– Tusentals saker har blivit reparerade och fixade. Det har absolut bidragit till en säkrare arbetsmiljö, säger Petra Brännmark, kommunikationschef på det globala industrifacket IndustriAll som var drivande i att förhandla fram uppgörelsen.
Omkring 200 företag skrev under ackordet. Men några av de allra största uppköparna – däribland jättar som Walmart och Benetton – bildade i stället ”alliansen”, eller The Alliance for Bangladesh Worker Safety. Ett initiativ som till skillnad från ackordet byggde på frivillighet snarare än förpliktande åtaganden.
– Frivilliga initiativ fungerar inte, det blir godtyckligt. Rana Plaza hade ju blivit inspekterad innan byggnaden rasade, säger Petra Brännmark. Ackordet är det första juridiskt bindande avtalet i sitt slag. Det har varit en enorm framgång och är en modell som skulle gå att kopiera till andra branscher och andra länder.
Ackordet löper ut i maj. I skrivande stund har 144 modeföretag skrivit på en femårig förlängning, med målsättningen att i framtiden lämna över tillsynen till bangladeshiska myndigheter.
”Vi kommer aldrig glömma.” En marxist-leninistisk fackförening har byggt ett monument där Rana Plaza låg.
Hur många som i slutänden undertecknar kommer att ge en indikation om hur högt arbetsmiljön hos underleverantörerna värderas när det mediala strålkastarljuset slocknat.
– Alla som undertecknade det första har inte undertecknat det andra ännu, säger Petra Brännmark.
Uppfattningen att ackordet varit en framgång delas av arbetstagarorganisationer i Bangladesh. Babul Akhter är ordförande i BGIWF som samlar 29 000 textilarbetare.
– Rana Plaza drog åt sig världens blickar och öppnade ett litet fönster för oss. Mycket har förändrats. Arbetsmiljön är bättre och alla fabriker har brandskyddsutrustning nu, säger han.
Shirin Akhter vågar inte arbeta i textilindustrin sedan olyckan. Hon har ingen annan inkomst och nu vill styvfadern gifta bort henne.
Men priset var högt. Det betalades av dem som dog. Av dem som förlorade sina anhöriga. Och av dem som överlevde – men för vilka livet aldrig blev detsamma igen.
– Barnarbetet i fabrikerna är nästan borta nu. Och lönerna har ökat, säger Shirin Akhter.
Men framstegen kommer inte henne själv till del.
Ett år efter Rana Plaza tog hon återigen anställning på en textilfabrik men klarade bara fem dagar innan panikkänslorna blev för starka. Utan inkomst betraktas hon som en ekonomisk börda för familjen och styvfadern har beslutats att hon ska giftas bort.
– Jag vill studera, säger hon. Men min styvpappa är den enda som tjänar pengar i familjen. Han bestämmer.
IN ENGLISH: Five Years After the Disaster – Rana Plaza Victims Still Hurting.
Rana Plaza och Bangladeshs textilindustri
Fabriks- och kontorsbyggnaden Rana Plaza kollapsade tidigt på morgonen den 24 april 2013.
1 134 människor miste livet i raset. Därutöver skadades 2 500.
Fastighetsägaren Sohel Rana, en lokal politiker från det styrande partiet Awami League, ska ha vägrat stänga byggnaden trots att han kände till rasrisken.
Sohel Rana försökte fly landet men greps kort efter raset och har suttit fängslad sedan dess. 2016 åtalade en domstol i Dhaka 41 personer för inblandning i olyckan. 38 av dem, inklusive Sohel Rana, står åtalade för mord och riskerar dödsstraff.
Textilsektorn sysselsätter omkring fyra miljoner arbetare, står för 12 procent av Bangladesh bruttonationalprodukt och 80 procent av landets export.
Bangladesh är världens största klädproducent efter Kina. Den stora konkurrensfördelen är kostnadsläget. Ingenstans i världen tjänar textilarbetare så lite som i Bangladesh.
Den lagstadgade minimilönen, som ska höjas under 2018, är 5 300 taka eller 530 kronor i månaden. Inklusive övertid tjänar de flesta textilarbetare på fabriker anslutna till ackordet omkring 10 000 taka per månad.
Levnadslönen – alltså den inkomst som tillåter en arbetare att försörja sig och sin familj, betala sjukvårdskostnader och sina barns utbildning samt spara en mindre summa – beräknas till 25 687 taka per månad.
Källa: Clean Clothes Campaign
