Använd orden – för att du kan
I sociala medier marineras vi dagligen i semisanna verklighetsbilder och skrikiga åsikter. Redaktioner försöker hålla fanan högt men mycket tid går åt till digitala satsningar och klickjakt.
På slimmade redaktioner får därför något annat stå tillbaka. Och det verkar vara innehåll, språk, berättelser. Samtidigt pratar pr-folk inte om något annat än just innehåll. Varenda skruv ska ha en egen story.
Ordens makt blev tydlig när jag nyligen var i Uganda och Etiopien. Vi var en grupp svenska journalister som träffade kolleger i båda länder. Först ugandiska journalister, en stat där demokratin kryper baklänges.
De pratade mycket om den röda linjen, att inte veta exakt var den går och vad som händer om man kliver över den. Ett land där över 40 lagar som inskränker pressfriheten stiftats de senaste åren.
Där sociala medier stängdes ner under valet. Där specialstyrkan (ledd av presidentens son) stövlar in på redaktioner och kör runt den som passerat linjen i några timmar.
Och sedan släpper av den sönderslagna journalisten på en polisstation där någon säger ”så här får det inte gå till, men vi kan inte riktigt veta vad som hänt”.
Jag frågade journalisterna i Uganda om det vore lättare att verka i en stat som Etiopien. Där det är mer tydligt var linjen går? Nej, nej, där undrar man hur de överhuvudtaget kan jobba, svarade de.
När vi sedan träffade journalister i den etiopiska huvudstaden Addis Abeba blev samtalen svårare. De var tystare, mer allvarliga, gav lite märkliga svar.
Utövar ni självcensur? Nej, nej, blev svaret medan nästa svar var ”klart vi inte skriver om det där”.
Vi fick också ana arbetsmiljön genom en ”guide” som plötsligt satt med i vår minibuss och följde oss vart vi än åkte. Han ville ge alternativa versioner av information vi fått. Han filmade folk vi träffade. Han spelade in oss i bussen. Han ville helst prata om hur många fem- respektive fyrstjärniga hotell det finns numera.
Etiopien är just nu drabbat av kolera. Men k-ordet är förbjudet. Kolera har ju så dåligt rykte. Torkan som lamslog delar av landet för två år sedan, var tydligen inte så farlig. Och don’t mention ”svält”. En diplomat beskrev arbetet som att alla sitter på en liten skärva information, det gäller bara att plocka ihop rätt delar.
Tillbaka i Sverige har jag ännu svårare att förstå att vi som befinner oss på fria redaktioner inte ägnar mer tid åt innehåll, språk och berättande. Och förhåller oss lika kritiska till sociala medier – vars affärsidé är att gynna de mest vulgära skrikarna – som vi ska till alla andra instanser med makt. Det måste ju inte vara en stat som begränsar demokratin.
Och det vore trist om vi lämnade över berättelserna till reklamen som byter namn på dödliga sjukdomar bara för att det inte passar budskapet.
