Den senaste tidens kanske viktigaste nyhet fick märkligt lite utrymme i svenska medier.

Den 11 mars beslutade Kinas Nationella folkkongress att president Xi Jinping får sitta kvar på livstid.

Den tidigare gränsen på två mandatperioder infördes för att ingen politiker skulle kunna bli lika maktfullkomlig och despotisk som Mao.

Nu finns inte längre en sådan begränsning. 2 958 av Folkkongressens ledamöter röstade för förslaget.

Två röstade emot. Tre avstod från att rösta.

Kina är snart världens mäktigaste land. Sedan ekonomin började liberaliseras i slutet av 1970-talet har man steg för steg tagit upp kampen med USA om världsherraväldet.

Under Xi Jinpings tid vid makten har landet blivit mer aktivt i utrikespolitiken.

Allt fler länder ser Kinas mix av totalitär kommunism och helt avreglerad kapitalism som en förebild.

Ändå har vi fortfarande nästan hela vårt fokus riktat mot USA.

Vi måste nu bli bättre på att förstå vad som händer i världens folkrikaste land.

Den första viktiga frågan blir: Vilka var de två ledamöter av Folkkongressen som röstade nej till förslaget att låta presidenten sitta på livstid?

Och vilket pris ska vi ge dem för deras enorma mod?