Sista året fick hon det att gå ihop med hjälp av sms-lån. Hon hade jobbat hela sitt liv. Uppfostrat sina egna ungar.

Varit mormor och farmor till barnbarnen. Och nu, när hon gått bort, hittade de breven från låneföretagen hon tvingats vända sig till.

Pensionen var för liten för att räcka till. För stolt för att säga något, till någon.

Det är min vän som berättar om sin farmor. Jag tystnar först. Det är så outsägligt sorgligt.

Sen säger jag ändå något. Om det orättvisa pensionssystemet. Om värderingen av kvinnors arbete.

Om hur orimligt det är med klyftor som inte bara består utan också ökar när vi blir gamla.

Det kommer att vara skillnad på undersköterskans och bankdirektörens pension

Torun Carrfors

På väg hem åker jag rulltrappa ned i tunnelbanan.

De orangea reklamtavlorna berättar att jag ska arbeta, betala skatt och se till att ha en tjänstepension.

Då är det viktigaste gjort för att trygga min pension.

Jag förstår att det där är viktigt och sant. Samtidigt stämmer det ju inte helt.

Om pensionen ska gå att leva på eller inte handlar inte bara om att jobba och betala skatt.

Det handlar också om vilken klass en tillhör och vilket kön en har. Det kommer att vara skillnad på undersköterskans och bankdirektörens pension.

Oavsett om deras kroppar slitit lika hårt. Även om undersköterskan sannolikt lyft tyngre.

I Expressen läser jag om Elsy. Hon har jobbat i handeln hela livet. Betalat skatt.

Sina första år som pensionär arbetade hon extra med att sälja korv i en vagn på stan och städa i sina grannars hem. Nu är hon 79 år. Har artros och hjärtflimmer och kan inte jobba mer.

När hon har betalat hyran och elen och TV-avgiften har hon en bra månad tusen kronor kvar att leva på. En dålig månad ungefär hälften.

Att arbetsbelastningen är sådan att kvinnor i högre utsträckning än män blir sjuka av sitt arbete

Torun Carrfors

Varken min väns farmor eller Elsy är unika. Enligt statistik från SCB lever hundratusentals kvinnor under gränsen för vad som betecknas som att vara fattigpensionär.

Och medan inkomstskillnaden för oss i arbetsför ålder innebär att kvinnor tjänar 81 procent av mäns löner, får kvinnliga pensionärer bara 67 procent av vad männen plockar ut.

För de allra äldsta pensionärerna, de som är i samma ålder som Elsy och min väns farmor ökar inkomstklyftan ännu mer.

Medan jag kliver på tunnelbanan tänker jag på att det måste gå att göra pensionssystem annorlunda än det här.

Ett system som i stället för att permanenta och förstärka ekonomiska skillnader utjämnar dem.

Det må vara att det här samhället hittills byggt på att kvinnor gör majoriteten av det obetalda arbetet i hemmet.

Att kvinnors arbete i allmänhet och arbetarklasskvinnors jobb i synnerhet värderas lägre än (tjänste-)mäns.

Att arbetsbelastningen är sådan att kvinnor i högre utsträckning än män blir sjuka av sitt arbete.

Men frågan är om det är en struktur vi vill upprätthålla och premiera. Eller om vi vill hitta ett annat sätt.

Ett sådant som säger att vi kan bättre än det här; bättre än att låta barnbarnen till våra far- och mormödrar hitta kravbrev från kreditföretag på hallmattan för att pensionen inte gick att leva på.