Lena Svenaeus.
Arbetet har berättat att Diskrimineringsombudsmannen (DO) Agneta Broberg efterlyser nya sanktionsmöjligheter för de arbetsgivare som inte genomför det förebyggande arbetet som diskrimineringslagen kräver, exempelvis lönekartläggningar och aktiva åtgärder.
Men redan i dag finns möjligheten för DO att, via Nämnden mot diskriminering, begära ett vite från ett företag som missköter sig. Något som DO, under nuvarande ledning, aldrig använt sig av.
DO:s utspel om fler sanktioner kritiseras av Lena Svenaeus, tidigare Jämo och nu forskare i rättssociologi i Lund.
– Från DO:s sida är det inte trovärdigt att diskutera nya sanktioner när de existerande inte prövats en enda gång, säger hon.
Lena Svenaeus menar att DO visserligen genomför tillsyn men att myndigheten sedan inte fullföljer den tillräckligt utan ofta nöjer sig med att ge råd och vägledning.
– DO driver aldrig ett ärende fram till gränsen där man kan ansöka om ett vitesföreläggande utan arbetar i tron att bara arbetsgivaren får information så kommer den att göra som de säger.
Jämo var en av fyra myndigheter som slogs ihop till DO år 2009. Lena Svenaeus satt som Jämo mellan 1994 och 2000 och hennes efterföljare Claes Borgström fram till 2007.
Hon menar att både hon och Claes Borgström arbetade betydligt mer med påtryckningar mot arbetsgivarna än nuvarande DO.
– Och i de allra flesta fallen föll arbetsgivarna till föga när vi började tala om att det kan bli vite, så det är ett alldeles ypperligt påtryckningsmedel om man använder det. Under Claes Borgströms tid var det väldigt många kvinnor som fick sina löner justerade tack vare Jämos så kallade miljongranskning.
Hon är också kritisk mot DO:s fokus på information framför delar som tillsyn och utredning av anmälningar.
I dag utreds bara omkring 10 procent av de anmälningar som kommer in till myndigheten. Något som DO menar beror på att det i myndighetens uppdrag bara ingår att utreda fall som kan vara prejudicerande. Men Lena Svenaeus håller inte med.
– Lagen säger inte alls att DO ska välja bort 85 till 90 procent av anmälningarna utan det är ett beslut som nuvarande diskrimineringsombudsman tagit själv, säger hon.
– Det är totalt underskattat vilket genomslag man får bara genom att utreda anmälningarna. Men det som har skett är att man inte ens besvarar dem. Man ser dem som tips, ungefär som de som kommer in till en tidning. Eftersom jag hållit på i så många år med att utreda anmälningar och processa i domstol så vet jag vilket stort lidande det är för de som drabbats av diskriminering.
Det är bara en liten del av de anmälningar som DO tar upp som leder till förlikning eller en rättslig prövning i Arbetsdomstolen. Betydligt fler blir så kallade tillsynsbeslut, där DO kritiserar arbetsgivare för att ha diskriminerat. Besluten går inte att överklaga.
Nu vill DO få rätt att använda egna sanktioner vid sådana beslut för att det ska bli ekonomiska konsekvenser för arbetsgivaren, menar Lena Svenaeus som dock anser att DO saknar mandat att fatta den här typen av beslut. ”DO ska inte leka domstol”, säger hon.
– Nu vill DO ha befogenhet att själv döma ut straffavgifter. Snabba puckar kan man säga. Pengar till statskassan men den som diskriminerats får ingen upprättelse. Det är helt oacceptabelt.
Hon menar att DO kantrat mot informationssidan när man försökt komma till rätta med det stora inflödet av anmälningar till myndigheten.
– Från en situation 2010, 2011 då nästan varje medarbetare på DO satt och utredde diskrimineringsanmälningar så har vi nu hamnat i en situation då ytterst få personer får hjälp och arbetsgivare vet att det är fullkomligt riskfritt att bryta mot diskrimineringslagen. För det händer ingenting. I stället har man en förträfflig hemsida och jobbar med information och kunskapssammanställning. Inför man regler som är obekväma så måste man ha en effektiv tillsyn och använda sanktionerna som finns för att få respekt.
