Den kränkta vita manlighetens fader – D-Fens i filmen Falling Down – fyller 25 år. Illustration: Michelle Eismann

ESSÄ. William Foster sitter instängd i sin risiga bil, trafiken står still och luftkonditioneringen är ur funktion.

En kakofoni av radioapparater inställda på skilda frekvenser väller ut genom nedvevade bilfönster, barn gastar i en fullpackad skolbuss och under en smoggrå himmel skäller en yuppie i sin förvuxna mobiltelefon.

Världen tycks peka långfingret mot William Foster, eller som texten lyder på hans personliga bilskylt: D-Fens.

Till slut står det honom upp i halsen. Han öppnar dörren och kliver ut, sicksackar mellan bilarna som är som fastfrusna i tiden.

Vart är du på väg, frågar någon. Jag ska hem, säger han och likt en modern Odysseus påbörjar han sin resa genom ett postapokalyptiskt 90-tals-Los Angeles för att återvända till sin fru och dotter.

Det är 25 år sedan “D-Fens” lämnade sin bil på motorvägen och i samma ögonblick rev samhällskontraktet itu.

För dem som är övertygade om att systemkollapsen hägrar, eller redan har inträffat, är denna vardagstristessens hämnare en hjälte

Jimmy Håkansson

I Joel Schumachers film Falling Down är det inte världens omänskliga övergrepp som får protagonisten att tappa fattningen.

Det är den samlade tyngden av de små irritationsmomenten, vardagens grågeggiga tristess och folks oförmåga att bete sig som folk som sakteligen knuffar honom, millimeter för millimeter, mot civilisationens oåterkalleliga brant.

1993 var porträttet av den arge vite medelklassmannen som revolterade mot systemet så träffande att det blev ett begrepp.

Får jag inte mitt morgonkaffe så kommer jag att gå Falling Down, kan man fortfarande höra folk säga. Samma år myntades ett besläktat om än mörkare uttryck: “going postal”.

Under den perioden var dödsskjutningar på postkontor i USA, orkestrerade av missnöjda anställda, så vanliga att även det fick en egen term.

Men att gå Falling Down var inte att vända ryggen mot det som gör oss till människor – utan att med näbbar och klor slåss för sina privilegier och värderingar.

När magasinet Esquire rapporterade om Trumps presidentkampanj 2016 jämfördes retoriken med Falling Down:s moraliska mantra: det var bättre förr, det är någon annans fel, vi har blivit lurade.

Innan dess hade den högerextrema sajten Breitbart hyllat filmen och beskrivit D-Fens som ett amalgam av det vita amerikanska folket som – menade Breitbart – hade tröttnat på byråkrati, skurkaktiga regler och äcklades av Washington-politikernas inkompetens.

Bland rättshaverister och mansrättsaktivister är D-Fens ett ideal och filmens credo. För dem som är övertygade om att systemkollapsen hägrar, eller redan har inträffat, är denna vardagstristessens hämnare en hjälte.

Det finns en nyckelscen där D-Fens besöker en snabbmatskedja för att beställa frukost men i stället utsätts för ännu en orättvisa.

Han är tre minuter sen, och frukostmenyn gäller inte längre. Han blir ursinnig och hotar kassörskan med ett automat-vapen som han kommit över under sin våldsodyssé.

Den grå himlen som ligger som en hinna över Falling Down är inte smog – det är röken från en stad i upplösning

Jimmy Håkansson

Kunden har alltid rätt, säger han innan han ångrar sig och vill ha lunchburgaren ändå.

Men när han får burgaren är den platt och eländig, inte alls saftig som på reklamen.

Det är absurt att en film som handlar om förlorade privilegier kunde blunda för det som skedde bara några kilometer därifrån.

Mitt under inspelningen våren 1992 pågick en verklig systemkollaps runt hörnet. När de fyra Los Angeles-poliserna som brutalt misshandlade Rodney King friades i rätten, trots videobevis, fick minoritetsgrupperna nog.

Trötta på att behandlas som djur tog de gatorna i besittning. Kravallerna pågick i sex dagar, ödelagde kvarter och egendom till ett värde av en miljard dollar och resulterade i 63 dödsfall.

Den grå himlen som ligger som en hinna över Falling Down är inte smog – det är röken från en stad i upplösning.

Medan den vita medelklassen ojade sig över att de inte fick det de betalade för kämpade den svarta arbetarklassen för rätten till sina liv.

Det är förstås en tillfällighet att en ny, engelsk, översättning av Odyssén släpptes härom dagarna.

Men med sina överilade beslut och sin oproportionerliga justis är Odysseus något av Falling Down-begreppets patient zero.

De uppburna männen som efter en upplevd orättvisa faller genom samhället är en fixerad punkt i kulturen.

Johannes Anyuru skriver i sin Augustbelönade roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar om småfeta säljchefer och åldrade fysiklärare som kallar sig för Riddarhjärtan och bekämpar systemkollapsen genom att rycka muslimska kvinnors slöjor och sparka på tiggarnas muggar.

Petter ”Hans Koppel” Lidbeck beskrev själv sin roman Vi i Villa som “viktväktarversionen av Falling Down” och Erik Helmersons Den onödige mannen har kallats för en ”Falling Down med mellanmjölk i kaffet”.

Även Michel Houellebecqs roman Underkastelse, aktuell som pjäs på Göteborgs Stadsteater, påminner om ett inverterat Falling Down.

I berättelsen om den obotlige akademikern François kollapsar Europa på riktigt, det Muslimska Brödraskapet vinner valet i Frankrike och reformerar landet till ett urpatriarkat.

Först efter att han har bränt ner alla broar som leder tillbaka till civilisationen slår insikten genom illusionen

Jimmy Håkansson

Men François nöjer sig, rycker håglöst på axlarna – som Camus Främling – och underkastar sig den nya ordningen så länge han ostört får botanisera i litteraturen så som han alltid har gjort.

Underkastelse visar här den andra sidan av samma Falling Down-mynt: så länge jag får behålla mina privilegier är allt lugnt.

När D-Fens närmar sig målet ser vi att hemmet han återvänder till inte längre är hans. Paret har separerat sedan flera år tillbaka, han är ålagd besöksförbud och har inte betalat ett öre i underhåll sedan dess.

Liksom Metoo-männen anser han sig vara berättigad till det han inte gjort sig förtjänt av.

Trots D-Fens skoningslösa framfart genom staden hanterar polisen honom med silkesvantar och låter honom fullfölja sin metamorfos från betaman till alfahanne.

Till skillnad från Rodney King har han det vitaste privilegiet av dem alla: han är oskyldig till motsatsen bevisats.

Exfrun som anmält honom och under historiens förlopp bett om polisbeskydd behandlas däremot som en Cassandra.

Också det en karaktär från den grekiska mytologin: sierskan som kunde förutspå framtiden men som ingen litade på.

”I’m the bad guy?” frågar D-Fens till slut när han ser konsekvenserna av sitt handlande.

Först efter att han har bränt ner alla broar som leder tillbaka till civilisationen slår insikten genom illusionen.

Men för D-Fens främsta fans är vanföreställningen intakt – trots 25 år av betänketid.

Om Jimmy Håkansson

Jimmy Håkansson är Göteborgsbaserad kulturskribent med tv-serier, film och spel som huvudintresse.