Min vän Janne var en storvuxen man. Han var lång och bredaxlad och hade fylliga röda kinder.
Och tjocka fingrar och ett vitt hår som föll ner över nacken.
Första gången jag såg honom hade han en orange luvtröja på sig med Hyresgästföreningens logga på ryggen. Det var precis i början av förortsorganiseringen.
När förorten skulle skriva historia och Megafonen hade bildats.
Jag pluggade fortfarande på universitetet och var precis som många andra ungdomar uppslukad av revolutionsromantiken.
Janne var en inbiten Hammarby-supporter långt innan jag föddes och tillbringade en stor del av sitt vuxna liv i den röda fanans tjänst.
Det gamla gardets sossar. Som trodde på allas lika värde lika hårt som han var säker på att natten överlappar dagen.
Vi hamnade nästan aldrig i diskussion med varandra.
Janne var inte en sådan som talade så mycket. Han var mer av en betraktare.
Ett stöd, någon att falla tillbaka på när det blåste.
Han var så klok att han förstod att linjen mellan välvillighet och underskattning kan vara hårfin
När hatstormarna kom, när trollen jäktade, då kunde jag tänka på Janne och känna mig trygg igen.
Han var en sådan som kunde fylla människor med självförtroende. Man kände sig liksom starkare när Janne var i närheten.
Janne var en klok man. En sådan som aldrig försökte rädda eller förklara vår verklighet för oss.
Han bara fanns där. Tankarna, insikterna, åsikterna överlät han åt motparten, åt oss unga.
”Jag är bara en vit man”, sa han.
Han var så klok att han förstod att linjen mellan välvillighet och underskattning kan vara hårfin.
Att gränsen mellan att förolämpa, underminera och att stärka är ännu tunnare.
En gång ringde ett stort grabbgäng mig från Hässelby. De och Janne hade råkat i luven på varandra och nu behövde de min hjälp.
– Vi vet att Janne gillar dig, så nu måste du få Janne att börja gilla oss.
De ville att jag skulle manipulera min vän.
Janne, mannen som aldrig övergav min sida, som gillade allt jag skrev, som ställde upp för min familj när många andra vände oss ryggen under kravallerna. Samma Janne.
Hur skulle jag kunna återgälda hans kärlek med svek?
– Janne gillar alla, svarade jag. Men om Janne inte gillar er, så betyder det att ni har gjort fel ställningstaganden. Något som går emot hans principer och värderingar.
I dag förstår jag vad jag inte förstod när Janne ännu levde
Ett par dagar senare träffade jag Janne som slängde sig i min taniga famn med tårar i ögonen.
Det var en fin scen. Stora nallebjörnen Janne.
– Så här gör man inte mot mig, beklagade han sig.
– Nej Janne, ingen får göra så mot dig. Jag håller din rygg, försäkrade jag på heder och samvete.
I dag förstår jag vad jag inte förstod när Janne ännu levde.
Att syskon inte behöver ha samma hår eller hudfärg.
Att de beslut vi fattar avgör vilka vi är och vilka vi ämnar vara. Vad vi vill bli ihågkomna för.
Nu är Janne död. Död.
Och med honom förortsorganiseringen.
