Underjordisk arbetarkamp trotsar regimen

KAZAKSTAN Regionen Karaganda, i centrala Kazakstan, präglas fortfarande av sitt sovjetiska arv. Ett av region­huvud­stadens största torg domineras av monumentet ”Gruvarbetarnas ära”.

Tack vare rika förekomster av bland annat kol, järn och koppar är Karaganda idag ett av landets viktigaste industriområden.

Men till skillnad från sovjet­tiden är det numera transnationella jättebolag som Arcelor Mittal Temirtau (AMT) som arbetarna sliter för i gruvorna.

Det var just AMT:s kolgruvor som i mitten av december blev skådeplatsen för Kazakstans största strejk på sex år. Aktionen började med att arbetare i fyra gruvor vägrade åka till ytan i slutet av sina skift.

Via mobiltjänster som whatsapp kommunicerade de strejkande flitigt med varandra.

Fruar och kamrater på ytan ordnade snabbt kläd- och matleveranser. Inom några dagar hade strejken spridit sig till alla AMT:s åtta gruvor i området och uppemot 1 000 arbetare anslöt sig.

Bakgrunden var utbredd frustration över osäkra anställningar, uteblivna lönehöjningar och farliga arbetsvillkor. I augusti 2017 dog tre arbetare i en av gruvorna efter ett gasläckage.

Efter att situationen först såg ut att eskalera kom beskedet att AMT var berett att gå med på bland annat lönehöjningar. Under applåder från sina fruar och kamrater strömmade hundratals trötta men stolta arbetare ur gruvorna.

Men denna fackliga framgångssaga har en skuggsida. Episoden är nämligen snarare en varningsklocka än ett tecken på goda förutsättningar för arbetarorganisering i landet.

Jag förföljdes av säkerhetstjänsten. Min sons bil sattes i brand. Nu lever jag delvis under husarrest.

Kazakstan utpekas i världsfacket IFS senaste årsrapport som en av världens tio mest fackfientliga regimer. Senast Kazakstan upplevde en så omfattande strejk som den i Karaganda var 2011, i den väst­kazakiska staden Zjanaozen.

Då var det tidvis flera tusen oljearbetare som stod upp mot en lång rad missförhållanden på oljefälten. Konfrontationen slutade i ett blodbad.

När polisen den 16 december 2011 öppnade eld mot arbetarna dog enligt officiella siffror 17 människor. Oberoende källor menar att den verkliga dödssiffran kan vara så hög som 100.

Massakern i Zjanaozen blev en lärdom för regimen. Aldrig igen fick bilden av ett stabilt och framgångsrikt Kazakstan, som president Nazarbajev försökt odla, besudlas framför världen på det viset.

Men i stället för att lösa konfliktens orsaker valde regimen motsatt väg.

För att rädda landets rykte anlitade presidenten den före detta brittiska statsminister Tony Blairs egen PR-byrå. Och för att kväva arbetarnas motstånd tog han till repression och de överlevande torterades och dömdes till fängelse.

I förlängningen blev massakern startskottet för ett omfattande nedslag mot fri facklig organisering. 2014 infördes lagstiftning som drastiskt inskränker arbetares strejk- och organisationsfrihet.

Human Rights Watch, HRW, anser att lagstiftningen är högst problematisk.

– Det är ytterst svårt att genomföra en laglig strejk i Kazakstan, förklarar Mihra Rittmann, HRW:s expert på regionen, när Arbetet Global når henne i Istanbul.
– Bland annat är det olagligt att uppmuntra arbetare att fortsätta en strejk som förklarats olovlig. Det hela är inte i närheten av att uppfylla internationell rättsstandard, säger hon.

Lagstiftningen innebär att fackföreningar är tvungna att gå med i en nationell sammanslutning.

När lagen trädde i kraft fanns tre sådana i landet: den ”gula”, alltså systemtrogna, Republiken Kazakstans Fackföreningskonfederation (FPRK) som finns kvar från sovjettiden, den mer konfrontativa Kazakstans fria fackföreningskonfederation (KSPK) som grundades under perestrojkan, och den nyare Kazakstans arbetskonfederationen, KTK, någonstans däremellan.

KSPK bytte senare namn till KNPRK innan regimen beslutade att stoppa organisationen.

– Livet är hårt, berättar Larisa Kharkova, ordförande för det numera förbjudna KNPRK när Arbetet Global når henne hemma i staden Shymkent.
– Efter att vår organisation förbjöds anklagades jag för korruption. Jag förföljdes av säkerhetstjänsten. Min sons bil sattes i brand. Nu lever jag delvis under husarrest, där jag inte får vistas ute om kvällarna och behöver tillstånd för att besöka min sjuka mor.

Denna kontext hjälper till för att förstå den senaste strejkens detaljer.

Utan förtroende för det FPRK-anslutna facket Korgau vände sig nämligen arbetarna istället till den lokala organisationen ”Gruvarbetarnas familj”, och bad dess ordförande att representera deras intressen.

Men istället för att försöka vinna medlemmarnas förtroende valde Korgau-chefen att polisanmäla organisationens ordförande Natalija Tomilova, en gruvarbetares änka, för att ha uppmanat arbetarna till lagbrott.

Anmälan ledde till att Tomilova och en kollega anhölls. I skrivande stund är det oklart vad de kan vänta sig. Om det inte blir rättsliga konsekvenser kan de komma att trakasseras utanför rättssystemet.