Jag slukade böcker och försökte formulera slutsatser som alltid landade i klichéer.

Lycka är nåt man inte kan jaga, utan endast leva. Lycka är en väg som var och en måste plöja. Herregud så patetiskt!  Ungefär som att lyckan är en jäkla motorväg eller ett mystiskt väsen.

Livet behöver inte vara så komplicerat. Jag inser det nu.

För några månader sedan var jag i Nepal. Där åt jag på en bhutanesisk restaurang. Jag hade väl inga speciella förhoppningar. Pekade på menyn och sippade på min öl.

Sen kom maten in.

Uppriktigt sagt såg den inget vidare ut. Pirogen – eller degknytet – var skrynkligt som morfar. Grytan ljusgul och simmig. Men så smakade jag. Lyckovågor for genom kroppen. Herregud så gott!

Jag undrar fortfarande vad det var jag fick i mig den kvällen. Det var starkt och milt på samma gång. Det var både mättande och lätt. Gissar att det var nån sorts smält ost med chili med grönsaker, men jag vet inte.

Lyckan behöver inte vara mer än en god middag och där måste man ändå säga att Bhutan levererade.

Just lycka har blivit något av Bhutans grej. Sedan 60 år tillbaka har landet mätt lycka. Det har infört ett särskilt mått – bruttonationallycka eller Gross National Happiness (GNH) – som är ett komplement till ekonomiska mått som BNP.

GNH mäts genom att väga samman en rad indikatorer, såsom hälsa, utbildning, levnadsstandard, psykologiskt välbefinnande och tidsanvändning.

Vill man vara elak kan man säga att det är ett sätt för makthavare i ett fattigt land att få folk att sluta drömma om bättre villkor.

Vill man vara snällare kan man säga att det lilla buddistiska landet där det är långt mellan byarna har utvecklat andra värderingar.

Hursomhelst verkar lyckomätandet nu spridas globalt. Regeringarna i Storbritannien, Frankrike och andra länder söker metoder för att mäta samhällslycka.

Men i år siktar Bhutan på att ta ett steg till. De vill införa en särskild lyckocertifiering för alla företag. Arbetsgivarna ska mäta medarbetares psykiska välbefinnande och arbetsmiljön ska förbättras.

Det ska bli intressant att se hur det går. Jag hoppas att Bhutan kan koka ihop något som gör fler anställda lyckliga.