Lag och ordning blir huvudfrågan i valrörelsen. Åtminstone om man får tro Moderaternas och Socialdemokraternas respektive valmanifest.

Men om frågan hur många poliser Sverige egentligen behöver är det enda som kommer diskuteras är risken att valrörelsen blir lika spännande som när partierna 2014 bedrev skyttegravskrig om arbetsgivaravgifter för unga.

Bara när man är överens om hur ett problem ska lösas blir nivåer, antal och andelar viktiga. Problemet är att de inte borde vara överens.

Nationalekonomen Jonas Vlachos ställde sig frågan om när det vänder för polisen på bloggen Ekonomistas.

Vlachos är känd från debatten om den svenska skolans problem och undrar varför inte motsvarande forskning som pågår i skolsektorn sker för rättsväsendet. Det är en bra fråga.

Ärligt talat verkar de som debatterar lag- och ordningsfrågor ha ganska lite på fötterna. Det är aldrig en bra utgångspunkt för ett brådskande samhällsproblem.

De stora partierna Socialdemokraterna och Moderaterna tror sig veta.

Fler poliser och strängare straff är gemensamma lösningar med några få olikheter. Det är i sig inte fel.

Uppklaringsprocenten är alltför låg i många brottskategorier. Inbrott och skjutningar sker utan att någon blir dömd.

Problemet är att det finns ideologiska skillnader som borde lysa igenom mycket mer.

Socialdemokraterna borde fråga sig varför de så gärna vill vinna förtroendet kring lag och ordning från Moderaterna.

Är det för att de har en annan idé om hur ett samhälle där lag och ordning råder överallt ska se ut? Eller är det för att det just nu är något som kan ge opinionsmässig framgång?

Poängen på valdagen borde ju självklart vara att skilja ut sig så mycket som möjligt från sin motståndare, inte ligga så nära som möjligt.

Precis som att det för några år sedan var högre lärarlöner och mindre klasstorlekar som var universallösningen på alla skolans problem, är fler poliser och strängare straffskalor nu det som ska lösa rättsväsendets problem en gång för alla.

Det kan kanske lösa vissa delar av problemet men inte allt. Risken med att snöa in på en liten del av ett större samhällsproblem är att kunskapen om varför problemet uppstått blir mindre.

Och utan kunskap är det svårt att ha egna idéer om hur problemet ska lösas.

Precis som i andra delar av offentlig sektor kan man sluta sig till att problemen i rättsväsendet stavas omorganisationer, besparingar och hopplösa uppdrag.

Det gäller att överleva och hoppas att nya generaldirektörer inte rör till det mer än vad föregående har gjort.

Att kartlägga det här skulle kunna ge många pusselbitar inte bara till polispusslet utan också till hur man kan bryta det ständiga krisläget i all offentlig verksamhet.

Just där finns ideologisk konflikt som Socialdemokraterna lätt kan greppa.

Hur Moderaterna med sina skattesänkningar ens ska kunna betala för en större polisorganisation är höljt i dunkel.

Fängelser kostar också pengar, var ska de komma ifrån?

Moderatmedelklassen kan inte både få fler poliser och större skattesänkningar om inte hela sjukförsäkringen ska avskaffas. Där finns ett stort logiskt vakuum att rota runt i.

Samtidigt kokar allt det här ner till vilket samhälle man vill ha. Ett välfärdssamhälle eller en nattväktarstat utan annat offentligt åtagande än just rättsväsendet.

Socialdemokraterna måste benhårt stå fast vid att hårdare tag inte på något sätt står i motsats till välfärdssamhällets jämlikhetssträvan.

I den strävan minskar grogrunden för kriminaliteten. Det måste Stefan Löfven ha med sig.

Ju mer känslan av otrygghet sprider sig desto viktigare är det att välfärdssamhället går att lita på. Ett sådant samhälle kommer Moderaterna aldrig att åstadkomma.