Det är ofta små tecken som avgör när en debatt har skiftat. En säker källa kan vara när Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) ändrar ståndpunkt.

Så var det med den omdiskuterade rapporten Konkurrensens konsekvenser som ändrade tyngdpunkten i debatten om vinster i välfärden.

Lika kontroversiell är inte SNS Konjunkturråds senaste rapport. Men att en hyfsat marknadsliberal tankesmedja vågar andas om en skatteväxling till kapitalets nackdel är en ganska bra indikation på att pendeln redan svängt.

På 20 år har värdet av alla privata förmögenheter i Sverige fördubblats i förhållande till de totala inkomsterna.

Den meningen står redan i inledningen av SNS Konjunkturråds rapport om kapitalbeskattning.

Det som paradoxalt nog hållit emot ökningen av klyftan mellan dem som äger och dem som inte gör det är de ökande bostadspriserna.

Äger man inte aktier äger man kanske åtminstone ett hus. Kapitaltillgångar är en snårig och orättvis sak att ha att göra med.

Det fanns en tid när tanken bakom att kapitalskatterna kunde hållas lägre än skatten på arbete handlade om att uppmuntra sparande och investeringar inom landet.

Då var också kapitalet reglerat och kunde inte fritt flytta på sig. Den tiden är sedan länge förbi. Därmed har också sparargumentet urholkats.

Kapital är ingen bristvara i globaliseringens tidevarv. Bristen ligger i hur det fördelas. Där spelar skatten en avgörande roll.

Ett av huvudförslagen i rapporten är införandet av en ny arvsskatt på stora arv. Just stora arv skapar mycket av den koncentration av kapital som ökat de senaste decennierna.

Problemet med att stora förmögenheter som redan skapats hålls gömda i skatteparadis för att på så vis bli ännu större och gå i arv till nästa generation har med all tydlighet framkommit av de så kallade Panamaläckorna.

Läckorna har lett till att nya avtal slutits för att stänga dörren till miljardärsparadisen. Mycket förmögna personers möjligheter att bli just förmögna är ofta stark kopplade till miljön de verkar i.

De är alltså inte särskilt rörliga. Det visar åtminstone sociologen Cristobal Youngs forskning vid Stanforduniversitet. Utan pengaflykten blir det helt andra möjligheter att beskatta förmögenheterna.

Det finns dock en problematisk sida av allt det här. En av de stora kapitalförändringarna under de senaste decennierna har varit de ständigt ökande bostadspriserna.

Rapportförfattarna föreslår en förändrad fastighetskatt där en procent av taxeringsvärdet beskattas i stället för dagens fastighetsavgift med ett fastslaget tak.

Om bostadspriserna är det enda som gett även andra delar av befolkningen än de superrika kapitaltillgångar är det också bostadspriserna som sätter käppar i hjulen för fastighetsskatten.

Räknar man med både dubblerad ränta och en dubblering av dagens fastighetsavgift skulle snittkostnaden för att äga en villa i Stockholmsområdet öka med nästan 12 000 kronor i månaden eller totalt 44 procent på ett år.

Då är vi inte ens i närheten av vad en fastighetsbeskattning om en procent skulle innebära.

En kollaps på bostadsmarknaden kan öka kapitalkoncentrationen ytterligare när redan rika personer får chans att köpa upp stora mängder bostäder ytterst billigt och sedan sälja dem när priserna ökar igen.

Det är precis den här typen av beteende som kapitalbeskattning borde förhindra.

Men avskaffandet av arvs-, förmögenhets- och fastighetsskatterna hällde i stället bensin på brasan. Den behöver nu släckas med en filt snarare än en kalldusch.

Kapitalbeskattningen behöver förändras. Därför är inlägget från SNS Konjunkturråd extra välkommet.

Kapitalet har blivit en så stark faktor i ekonomin att det är rent ohälsosamt att inte beskatta det mer.