Jag mår fan bra nu
Arbetets krönikör tänker till kring 2017, ett år som ändå knappast kunde vara värre än 2016.
Jag slår mig ner med en kopp kallt kaffe för att skriva en text om ett publiceringsbart ämne, det vill säga ett ämne av allmänintresse.
Mina intressen är sällan allmänna, och allmänhetens intressen finns det inget som heter.
Jag frågar en kollega om hon har några idéer. Hon svarar: ”Skriv en betraktelse om vad det är för år vi lämnar bakom oss.
Det känns som att allt går åt helvete i världen just nu. Men man behöver kanske inte vara så dyster.”
Jag tänker att 2017 knappast kan vara värre än 2016. För egen del har det varit ett hyfsat bra sista halvår. Och jag tror att man måste lära sig att tänka så ibland.
Världens sorger behöver inte alltid vara mina. Jag försöker nämligen lära mig att hålla lite distans till frågor som berör mig.
Världens sorger behöver inte alltid vara mina. Jag försöker nämligen lära mig att hålla lite distans till frågor som berör mig
Björnen i mitt bröst vaknar inte längre ilsket till inför en halvt rasistisk artikel om förorten eller en främlingsfientlig politiker som spyr galla över invandrare på bästa sändningstid.
Jag hoppas att det inte är ett tecken på ett avtagande samhällsengagemang. Jag känner mig engagerad, javisst.
Däremot hoppas jag att jag börjar bli gammal nog att lära mig hålla självdistans. En attack mot förorten är inte en attack mot mig. Inte ens en tillståndsgiven nazistdemonstration, en konstigt upplagd bokmässa eller hatiska politiker gör mig arg längre.
Nej, faktiskt är jag riktigt glad. Jag mår fan bra även om det är riktigt mörkt och kallt ute!
För några sedan hörde jag någon säga till en annan: ”Vi lever i ett individualiserat, egoistiskt samhälle. Så länge som folk har det bra, så behöver man inte bry mig om vad som händer runtomkring.”
Jag känner att jag har engagerat mig lite för hårt i frågor som rör krig, flyktingar, segregation och antirasism.
Jag lyssnade på ett radioprogram för en tid sen.
Programledarens frågeställning löd, hur kommer det sig att 70 000 svenskar demonstrerade mot Irakkriget 2003. Men att dagens ungdomar nöjer sig med en gilla-knapp på en Facebook-kampanj?
Jag vet inte, hur ska jag kunna veta vad som förändrat människors engagemang?
Jag vet inte, hur ska jag kunna veta vad som förändrat människors engagemang? Kanske är det fler som fått en sovande björn i bröstet.
Nej, jag tycker definitivt att 2017 är ett mycket bättre år än 2016.
Det där dumma hemska året då gränserna stängdes och medier, politiker och kulturprofiler gick samman och totalt krossade den antirasistiska folkrörelsen i en väl genomförd, koordinerad kraftdemonstration.
Så lite goda nyheter: Universitet i Östra Mosul har öppnat igen. Fantastiskt!
Ett stort tack också till Tjeckien (eller var det Belgien?) som donerat kartonger med litteratur till biblioteket.
Lite sämre nyheter: Den nyfikna vargen som synts i Södertörn de senaste månaderna ska skjutas.
Beklagligt att nyfikenhet måste bestraffas med döden.
