Så mycket bättre – medelklass på uppgång

Brasilien

”Jag har förverkligat mina drömmar”

Namn: Adriano Felicio, 41 år.
Jobb: rådgivare i boendefrågor till Niterois borgmästare.
Inkomst: 1 800 real per månad (ca 4 600 kronor).
Bor: I hus med tre rum i Penha, en favela i staden Niteroi intill Rio de Janeiro, Brasilien.
Med: Frun Marcia Fernandes Paranhos Santos, barnen Nathan, 17 år och Natalia, 15 år och barnbarnen Adriano, 5 år och João Lucas, 1 år.

Familjen samlad i soffan. Från vänster dottern Natalia, Adriano Felicio, hustrun Marcia Fernandes Paranhos Santos, sonen Nathan, samt två barnbarn.

Vad gör du på jobbet?
– Jag ser bland annat till att vatten, el och sanitet dras in i fattiga områden där det fortfarande saknas.

Vilken är din favoritplats hemma?
– Sovrummet. Där har jag teve och dator, ibland sitter jag där och jobbar.

Berätta om ditt senaste större köp.
– Min nya smartphone. Egentligen hade jag inte råd med den, den kostade nästan 2 000 reales (cirka 5 000 kronor) och jag köpte den såklart på tio avbetalningar. Känslan av att gå in i en affär, se det man vill ha och kunna köpa det … det är en enorm tillfredsställelse.

Vad jobbade dina föräldrar med när du växte upp?
– Min far var portvakt, min mor städerska, och de hade svårt att försörja oss. Med mitt jobb på kommunen kan jag ge mina barn ett bättre liv än mina föräldrar kunde ge mig.

 

Adriano Felicio i sovrummet i sitt hus som ligger på det lilla berget Penha.

Hur skiljer sig dina barns liv från ditt när du växte upp?
– Herregud, hur mycket som helst. Vi fick lunch och middag, men inte alltid frukost, och inte alltid kött eller grönsaker. Mina barn äter inte frukost därför att de inte vill, de äter inte kött därför att de inte vill eller en viss grönsak därför att de inte gillar den.
– Jag var son till en portvakt och då var mitt öde att bli portvakt. Min mamma var städerska därför att det var hennes öde. Så är det inte längre.

När livet går uppåt – Bricsländernas klassresa

Global

Vad tror du den förändringen har berott på?
– När Francos regering band valutan tillfälligt mot dollarn år 1994 stärkte det Brasiliens ekonomi som var instabil med hög inflation. Sedan var Lulas regeringar från år 2002 avgörande för att fattiga skulle få tillgång till utbildning, krediter, köpkraft.

Hur tror du att ditt liv kommer vara om fem år?
– Jag tror på Brasilien, och hoppas att det är bättre om fem år än nu. Vi måste hålla ihop. Det räcker inte med att bara en sida av pyramiden växer. Det behövs jämlikhet för att växa.

Hur har din ekonomi och ditt arbetsliv påverkats av ditt lands utveckling?
– Jag har fått möjlighet att förverkliga mina drömmar och att uppnå saker som jag inte drömt om.
Vad ser du som de största hoten mot att dina barn får det lika bra som eller bättre än du?
– Min största oro för framtiden är att många brasilianer vill ha tillbaka ett militärstyre. Jag vill ha ett maktskifte, men absolut inte en militärregering.

Text och foto
Dario de Dominicis

***

Ryssland

”Barnen växer upp i en värld med massor av lögner”

Namn: Elena Smirnova, 46 år.
Jobb: Leder en välgörenhetsorganisation.
Inkomst: Månadslön på 60 000 rubel (ca 8 600 kronor) + underhåll från exmaken.
Bor: I lägenhet med fem sovrum i veckorna, hus på landet utanför stan på helgerna, i Moskva, Ryssland.
Med: Barnen Sasha, 14 år, Artem, 12 år, Masha, 10 år, och Vasilisa, 4 år. Äldsta barnet Pasha, 21 år, har flyttat hemifrån.

 

Elena Smirnova leder en välgörenhetsorganisation.

Vad gör du på jobbet?
– Jag gör väldigt olika saker under en arbetsdag, från att lasta av mat och humanitär hjälp till att arrangera insamlingsgalor och skriva ansökningar till fonder och presentationer till konferenser. Min organisation ger stipendier till begåvade barn från behövande familjer, hjälper till att skaffa medicinsk hjälp åt behövande och hjälper gamla och barnhemsbarn i hela Ryssland.

Berätta om ditt senaste större köp.
– En handgjord tröja för 6 000 rubel (cirka 860 kronor) som jag köpte av en kvinna jag känner. Jag älskar den för den är i min favoritfärg och jag gillar handgjorda saker. Och så köpte jag en målning av Nino Chakvetadze för 50 000 rubel (cirka 7 000 kronor) till min mammas födelsedag.

Vilken är din favoritplats hemma?
– Barnens rum. Där glömmer jag alla vuxensaker och vardagsproblem. Jag gillar att se på när de leker och ibland leker jag med dem.

 

Elena Smirnova älskar att vara i barnens rum och se på när de leker.

Vilken socialklass tillhör du?
– Jag är medelklass. Jag har två universitetsutbildningar: en examen från Moskvas idrottsinstitut. Jag har varit simhoppare i hela mitt liv. Den andra examen är i psykologi. Jag har kunnat resa mycket runt om i världen och betala för mina barns utbildning och deras fritidsintressen. Jag har möjligheten att ge dem en gränslös uppfostran. Det är definitivt en investering i deras framtid.
– Alla mina barn är olika och gillar olika saker. Sasha studerar tyska på Goetheinstitutet. Artem är med i olika tävlingar i att bygga robotar. Masha är simhoppare som jag.

Vad jobbade dina föräldrar med när du växte upp?
– Min mamma var bakteriolog och min pappa militär tolk, han tjänstgjorde i Afghanistan. Jag lärde mig målmedvetenhet av min far.

Hur skiljer sig dina barns liv från ditt när du växte upp?
– De kan gå in i en affär och köpa allt de vill ha och de väljer själva vad de vill göra. Min generation har gått igenom hårda tider. Vi stod i långa köer för att köpa mat som var ransonerad med kuponger, och lagade soppa för en vecka åt hela familjen.

Vad tror du den förändringen har berott på?
– Tillgänglighet, möjligheter.

Hur har din ekonomi och ditt arbetsliv påverkats av ditt lands utveckling?
– Min exman är väldigt bra på sitt jobb inom ett av Rysslands ledande industriföretag och hans lön är ganska hög. Därför har vi haft råd med alla våra resor och barnens utbildning, behov och fritids­intressen.
– Jag hade också kunnat få ett bättre jobb med högre lön, men min organisation är min bebis som jag har haft sedan år 2001. Det finns många välgörenhetsorganisationer i Ryssland och vi har många fattiga som behöver hjälp och stöd. I framtiden hoppas jag staten börjar samarbeta med oss. På så sätt skulle vi kunna förbättra livet för många i Ryssland.

Hur tror du att ditt liv kommer vara om fem år?
– Varje år känns livet bättre och bättre och jag blir mer och mer säker på vad jag vill. Kanske kommer jag redan ha barnbarn om fem år, eller kanske ytterligare ett barn.

Vad ser du som de största hoten mot att dina barn får det lika bra som eller bättre än du?
– De saknar goda förebilder. Dagens idoler är popstjärnor, inte människor som åstadkommit något viktigt. De växer upp i en värld med massor av lögner. De kan inte se skillnad på sant och falskt, gott eller ont. Ett annat hot kan vara avundsjuka som kommer ur ojämlikhet, att folk vill ta ifrån dem det de har.

Text och foto
Oksana Yushko

***

Indien

”En ny Iphone var högst på min bucket list”

Namn: Chetna Mallya, 36 år.
Jobb: Sminkös.
Inkomst: 10 lakh rupees om året (cirka 10 500 kronor/månad)
Bor: I trerumslägenhet i Bangalore, Indien.
Med: Man och femårig dotter.

 

Chetna Mallya bor i Bangalore tillsammans med sin man och femåriga dotter.

Vad gör du på jobbet?
– Jag är sminkös och jobbar mest med brudar inför bröllop. Jag är tacksam över att kunna ha min passion som yrke. Jag får resa och träffa fantastiska människor som uppskattar det jag gör och jag tjänar okej.

Berätta om ditt senaste större köp. 
– Jag köpte nyligen en Iphone, den var högst upp på min bucket list. Det kändes väldigt tillfredsställande att kunna köpa något som jag hade jobbat hårt för att tjäna ihop till.

Vilken är din favoritplats hemma?
– Vardagsrummet. Många säger säkert samma sak. Där har jag mina prydnadssaker och souvenirer, och på kvällen kan jag slappna av i soffan med familjen och se på teve.

Vilken socialklass tillhör du?
– Klass är inte längre något man ärver, men jag vet inte om inkomst är något bra mått heller. Jag skulle säga att det viktigaste är din livsstil, men vilken livsstil du har råd med beror på var du bor. Jag kan leva ett bekvämt medelklassliv i Bangalore, men i New York hade jag varit fattig.

Vad jobbade dina föräldrar med när du växte upp?
– Min far ägde en liten plätt land och vi levde på hyresinkomsterna. Mina föräldrar brukade prata mycket om vikten av utbildning och av att bli ekonomiskt självständig. Vi barn fick göra oss förtjänta av varje ny leksak och de skämde aldrig bort oss.

När livet går uppåt – Bricsländernas klassresa

Global

Hur skiljer sig dina barns liv från ditt när du växte upp?
– Eftersom jag växte upp i en storfamilj med massor av barn som sprang runt fick vi aldrig tillräckligt mycket uppmärksamhet. Ingen brydde sig särskilt mycket om våra studier eller intressen. Vi bara växte upp som en del av familjen, utan någon plan för framtiden.
– Nu är det väldigt annorlunda. Min dotter är fem år och vi ger henne all vår uppmärksamhet och uppfyller alla hennes önskningar. Hon har egna teknikprylar och vi planerar redan för hennes framtid. Hon får all vägledning hon behöver.

 

Chetna Mallya är sminkös och drömmer om att ha en egen studio med anställd personal.

Vad tror du den förändringen har berott på?
– Framför allt att vi lever i en kärnfamilj och har högre inkomster och mer köpkraft. Vi vill att vår dotter ska ha allt som vi inte fick.

Hur har din ekonomi och ditt arbetsliv påverkats av ditt lands utveckling?
– Globaliseringen har hjälpt oss genom att skapa mer jobb och därmed högre inkomster och mer köpkraft. Levnadsstandarden har ökat avsevärt under de senaste tio åren och jag är säker på att den trenden fortsätter.

Hur tror du att ditt liv kommer vara om fem år?
– Jag hoppas kunna öppna en egen studio och anställa några personer. Om det går bra kommer jag leva ett gott liv och kunna bocka av några fler saker på min bucket list.

Vad ser du som de största hoten mot att dina barn får det lika bra som eller bättre än du?
– De senaste åren har automatiseringen blivit mer och mer påtaglig. Vi tänker inte ens på att vi skannar våra varor själva i affären eller gör banköverföringar på nätet. Det här gör hela yrkesgrupper överflödiga, och det kan slå hårt mot ekonomin.

Text och foto
Jyothy Karat

***

Kina

”Ärligt talat: Jag gillar inte mitt jobb”

Namn: Liangliang Xu, 37 år.
Jobb: Statligt anställd personalchef.
Inkomst: 120 000 yuan om året (ca 12 600 kronor i månaden).
Bor: I lägenhet på 126 kvadrat­meter med tre sovrum, ett vardagsrum, kök och toalett i Beijing, Kina.
Med: Föräldrar, man och nioårig son. Fast min mor har nyligen flyttat hem till min mormor för att sköta om henne.

 

Liangliang Xu är missnöjd med sin lön och tycker att jobbet har få utmaningar.

Vad gör du på jobbet? 
– Jag jobbar som chef på personalavdelningen. Ärligt talat gillar jag inte mitt jobb för det utmanar mig inte. Den viktigaste regeln i jobbet är att aldrig orsaka problem för mina chefer. Jag måste följa order utan att ifrågasätta.

Berätta om ditt senaste större köp.
– En röd kappa från Cara Blue för 1  860 yuan (cirka 2  300 kronor) till min födelsedag. Jag ville göra mig själv glad genom att köpa något som jag ville ha.

Vilken är din favoritplats hemma?
– Köket. Jag handlar på marknaden och njuter av att laga god mat till familjen medan jag lyssnar på musik. I veckorna lagar min pappa mat till oss, jag gör det på helgerna. Vi älskar att äta bladgrönsaker, fisk, skaldjur och ris.

Vilken socialklass tillhör du?
– Jag skulle inte räknas som medelklass om man bara ser till min inkomst. I så fall lägre medelklass, för statsanställdas löner är lägre än andras i Kina generellt. Före reformen som president Xi Jinping införde år 2012 var lönerna ännu lägre, hälften jämfört med nu. Min man är också statsanställd, han är polis.

Vad jobbade dina föräldrar med när du växte upp?
– Båda var offentliganställda.

Hur skiljer sig dina barns liv från ditt när du växte upp?
– Den största skillnaden är hur föräldrarna behandlar barnen. Jag respekterar min sons önskemål. När jag var barn var mina föräldrar stränga och brydde sig bara om mina studier. Jag kunde inte säga emot dem och de var inte intresserade av vad jag tyckte och tänkte.

Vad tror du den förändringen har berott på?
– Vår föräldrageneration uppfostrades till att individen bara har ett värde genom kollektivet. Sedan landet började reformeras och öppnas upp år 1976 kommer vi i kontakt med västlig kultur på många sätt och börjat tänka annorlunda om kollektiva och individuella rättigheter.

 

På jobbet måste Liangliang Xu följa order från sina chefer och aldrig ifrågasätta.

Hur har din ekonomi och ditt arbetsliv påverkats av ditt lands utveckling?
– Sedan reformerna började 1976 har Kina utvecklats. Folks ekonomi har förbättrats avsevärt, folk lever och arbetar i fred. Jag har egen bil, kör till jobbet varje dag och kan göra av med 300–600 yuan (380–760 kr) på en middag på en bra restaurang.

Hur tror du att ditt liv kommer vara om fem år?
– Jag fokuserar mycket på min son och så jobbar jag mycket, och de två sakerna stressar mig. Min man och jag har inget privatliv.

Vad ser du som de största hoten mot att dina barns möjligheter i livet blir lika bra som eller bättre än dina?
– Ekonomi och utbildning. För rika är det lätt att skapa förutsättningar för en god framtid för sina barn. Regeringen har understrukit vikten av kvalitet i utbildningen och av att minska barnens arbetsbörda, att de ska få utvecklas bättre och ha en meningsfull fritid. Men resurserna till utbildning fördelas extremt orättvist och slutproven avgör om barnen kan komma in på en bra skola, ett bra gymnasium, ett bra universitet. Det har lett till att barnen ägnar det mesta av sin tid åt att ta extralektioner med privatlärare. Det gäller tyvärr även min son, han har extralektioner hela lördagarna.

Text och foto 
Jiwei Han

***

Sydafrika

”Apartheid märks ännu i skolan”

Namn: Julia Thobakgale, 51 år.
Jobb: Lärare och utbildningsledare.
Inkomst: 29 000 rand (cirka 17 000 kronor) per månad.
Bor: I radhus med tre sovrum och två badrum i Johannesburg, Sydafrika.
Med: En tioårig systerson. Den vuxna dottern har flyttat hemifrån.

 

Julia Thobakgale anser att skolsystemet i Sydafrika fortfarande är orättvist.

Vad gör du på jobbet?
– Jag jobbar på ett utbildningscenter som ger extra stöd till elever som är utsatta och har svårt att klara av skolan. Vi hjälper till med läxläsning och pratar mycket om att de har rätt till en utbildning och andra mänskliga rättigheter. Jag jobbade som lärare i 28 år innan jag kom hit. Jag älskar mitt jobb.

Berätta om ditt senaste större köp.
– Ett matsalsbord och stolar. Det känns bra att ha råd att köpa saker kontant och inte behöva ta lån för att köpa nya möbler.

Vilken är din favoritplats hemma?
– Köket och sovrummet. Jag älskar att laga mat och spenderar mycket tid i köket.

Vad jobbade dina föräldrar med när du växte upp?
– Mamma var hembiträde och pappa gruvarbetare. Båda jobbade långt hemifrån. Jag och mina syskon växte upp med min mormor i en by i Limpopo. Vi träffade bara våra föräldrar ett par gånger om året. Min pappa dog 1983, och då blev mamma tvungen att försörja hela familjen.

Hur skiljer sig dina barns liv från ditt när du växte upp?
– Min dotter har alltid varit väldigt kreativ. Redan som barn var hon med i flera tv-produktioner och när hon blev äldre satte jag henne i en av landets bästa konstskolor.
– Under hela sin uppväxt har min dotter umgåtts med människor från olika samhällsklasser, både svarta och vita, något som var helt otänkbart när jag växte upp. På den tiden fick svarta sydafrikaner en så kallad bantu-utbildning, som inte var lika bra som den för vita.

 

Julia Thobakgale säger att hon kan köpa möbler utan att ta lån, vilket känns skönt.

Vad tror du den förändringen har berott på?
– Det är framför allt min utbildning som har gett min dotter bättre förutsättningar. Min mormor kunde varken läsa eller skriva.

Hur tror du att ditt liv kommer vara om fem år?
– Jag kommer att jobba kvar här, men kanske i en annan roll. Jag vill vara med och göra skillnad för barn och ungdomar i hela Sydafrika.

Vad ser du som de största hoten mot att dina barn får det lika bra som eller bättre än du?
– Fattigdom, våld och kriminalitet är vardag för många barn och ungdomar. Sydafrika är ett av världens mest ojämlika samhällen. Klyftorna är väldigt stora, och vårt skolsystem påverkas fortfarande av apartheid.

Text och foto
Sara Assarsson