Jonna Sima: Själv tänker jag mest på Martina Haag i jul

Sent omsider presenterade SVT årets julvärdar härom veckan.

I trettio år höll Arne Weise tittarna sällskap från Kalle Anka på eftermiddagen och fram till den mediokra familjefilm som traditionsenligt brukar avsluta Public Service tv-kväll på julafton.

Efter att Arne Weise gick i pension har det varit stor ruljangs på värdarna, ingen verkar längre vilja tillbringa vareviga julafton i en studio på Gärdet i Stockholm.

Men i år är det första gången som kanalen har två personer som julvärdar.

Omgående stötte valet av det populära tv-paret Erik Haag och Lotta Lundgren på kritik. Julvärden är framför allt ett sällskap för alla dem som sitter ensamma på julen, sades det.

Valet av julvärdar känns symptomatisk när jag funderar på bokslutet över romanåret 2017

Att då behöva mötas av det lyckade och lyckliga äkta paret Haag-Lundgren är att strö salt i såren på många människor, invändes det.

Arne Weise var mest upprörd över att julvärdarnas småprat mellan programmen kommer att vara förinspelat. ”Det är åt helvete”, säger veteranen till Aftonbladet.

Själv tänker jag mest på Martina Haag.

Den 53-åriga författaren gav i slutet av förra året ut romanen Det är något som inte stämmer som snabbt blev en läsarsuccé.

Boken utgav sig visserligen för att vara en roman, men det var tydligt för alla att den till stor del handlade om hennes eget liv och om hur hon blev lämnad av maken Erik Haag som hade blivit förälskad i sin kollega från Historieätarna, Lotta Lundgren.

I boken beskriver Martina Haag hur ”Petra” och ”Anders” firar en sista jul tillsammans för barnens skull, när skilsmässan redan är ett faktum.

Familjen samlas i soffan för att invänta Kalle Anka och julvärden tänder sitt stearinljus i rutan och säger: men först ska teveprofilerna Anders och Klara skicka oss en julhälsning!

”Och så sitter plötsligt de där i teverutan och gullar med någon jävla apelsin.”

De många knivskarpa detaljerna i Det är något som inte stämmer gör att läsaren känner exakt hur ont det gör när hjärtan brister.

Valet av julvärdar känns symptomatisk när jag funderar på bokslutet över romanåret 2017.

Ett av litteraturens absolut mest brännande teman det senaste året har varit just skildringar av uppbrott, separationer och skilsmässor

Ett av litteraturens absolut mest brännande teman det senaste året har varit just skildringar av uppbrott, separationer och skilsmässor.

Elena Ferrantes fjärde och avslutande del i den magnifika Neapel-sviten och hennes tidigare roman, Dagar av ensamhet som gavs ut på svenska i år, är på det temat.

Ariel Levys När reglerna slutat gälla och Elizabeth Strouts Mitt namn är Lucy Barton likaså.

Maria Svelands Bitterfittan 2 och norska författaren Monica Isakstuens Var snäll mot djuren handlar om att komma ut på andra sidan skilsmässan.

Rekordstora koldioxidutsläpp, Donald Trump, terrordåd och flyktingkatastrofer.

Nej, det är inte många ljuspunkter som kan skönjas när man ser det gångna året i backspegeln.

Kanske behöver vi de litterära skilsmässorna för att kunna sörja och bearbeta de mer svårgreppbara katastroferna omkring oss?

I den mest nattsvarta sorgen finns ändå alltid en strimma hopp om att få uppleva glädje igen.

Kalla det mänsklig överlevnadsstrategi. Snart väntar ett nytt år och då kan allt hända.