”Jag är så förbannat trött, så ful, så jävla arg,” säger Sara i Bitterfittan (1) och uppgörelsen mot det ojämställda äktenskapet drar i gång, med en del engagerade iakttagelser (som hur damen i kukrosa dräkt på Teneriffahotellet anpassat sig till sin man) och intressanta beskrivningar av uppväxt och småbarnsår.

Maria Sveland driver på för att få sin romanfigur Sara att leva det liv hon vill; aldrig mer be om ursäkt för att vilja ”äga sin själ, sitt liv”.

Tio år efteråt kommer uppföljaren, Bitterfittan 2, om livet som skild i en patriarkal tvåsamhetsvärld. Den slår ett slag för att få välja sin ”familj”, och också den slutar med en vägran att be om ursäkt för vilja äga sitt liv.

Här landar dock den litterära ambitionen mest i övertydliga dialoger, en mix av en massa ”trista jävla erfarenheter”– det som gör Sara så fortsatt bitter – och ett förhärligande av den (alltid tillgängliga) kvinnliga vänskapen.

Att kvinnor bakar vaniljbullar, stickar, bara vill semestra med sin familj, eller blir beroende av mäns blickar kan och bör förstås analyseras på ett samhällsplan – men när allt, till och med en plötslig lesbisk trekant, dissekeras strukturellt har hon för länge sedan tappat mig som romanläsare.

Roman

Bitterfittan 2

Maria Sveland

Leopard förlag