Under nazisternas marsch i Göteborg vid bokmässan i höstas hade synagogan i centrum ständigt extra bevakning.

Där fanns inte bara församlingens egna vakter. Även polisbilar avvaktade utanför och cirklade också runt kvarteret.

Det var en hemsk bild, en bild av igenkänt hot från för länge sedan, från släktens vänner, grannar och arbetskamrater.

Som den judiska förskolan i kvarteret intill, där nazisterna förde bort 51 barn och nio anställda. Ingen av dem återkom.

Eller den äldre änkemannen som fördes till uppsamlingsplatsen och aldrig förstod vad som hände.

Den här gången är det inte minnen av nazismen som tränger fram men det är likväl viktigt att sätta terrorn i dess rätta sammanhang, vilken typ av samhälle som yttringar som dessa leder fram till.

Och vare sig det handlar om nazismens dåd mot judar, den burmesiska regimens ofattbara terror mot muslimer som pågår just i detta nu – eller en brandattack mot en synagoga i Göteborg. Historien bränns.

Polisutredningen är långt ifrån klar men med tanke på de slagord som ropades under en demonstration dagen före så försvarar möjligen förövarna bakom brandattacken mot synagogan i Göteborg attacken inför sig själva med att det är en reaktion på president Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad.

Till det kryddar de säkert sitt försvar med berättelser om israeliskt våld mot palestinier. Ingen av dessa förklaringar har den minsta relevans i attacken mot judiska församlingen i Göteborg.

Attacken är en terrorhandling och ska betraktas som en sådan, lika oacceptabel som övriga attacker mot människor och institutioner utifrån tro eller åsikter.

Som sådan är terrorhandlingen mot synagogan naturligtvis också ett angrepp mot det öppna samhället. Att polisen höjer det inträffade till kategoriseringen ”särskild händelse” och skjuter till mer resurser i utredningen är utmärkt.

Det måste vara helt klart att förföljelser av människor utifrån religion eller åsikter inte ska få förekomma i ett demokratiskt civiliserat samhälle.