Naomi Kleins bok om Trump är chockterapi

ESSÄ. En farlig clown väljs till president i USA på löften om hat mot de främmande och återgång till fasta värden.

Det skulle ha kunnat vara en verklighetsnära satir från 2017, men romanen skrevs redan 1935 av Sinclair Lewis som mottog Nobelpriset i litteratur fem år tidigare.

Lewis hustru, journalisten Dorothy Thomson, hade blivit utkastad ur Nazityskland 1934 och paret visste hur få stegen mot en fascistisk stat var.

It can’t happen here, eller Sånt händer inte här, som den satiriska romanen heter på svenska, har getts ut på nytt i höst och känns som en sorgsen blinkning.

Hösten 2017 är det lätt att tappa sinnet för proportioner när man tolkar världens tillstånd utifrån hur vi talar om den.

Å ena sidan de nominerade titlarna till Augustprisets facklitterära pris, där Hédi Frieds drabbande bok med titeln Frågor jag fått om Förintelsen ställer siktet på något som tycks ske långt borta, för länge sedan, fast dess existens snarare avslöjar vår tids spöklika glömska.

Å andra sidan den flödande medierapporteringen som följer den amerikanska presidenten, tweet för tweet, och ställer in vår skärpa på något så nära att vi hindras att få perspektiv på det.

Klein ger i stället sina läsare en skarpare blick, både i de långa och korta perspektiven. Jag är mindre förtvivlad när jag slår igen boken än när jag öppnade den

Naomi Kleins nya väckarklocke-bok Nej är inte nog – med undertiteln Så står vi emot Trumps chockdoktrin och skapar en ny värld (översatt av Joachim Retzlaff) – är en närstudie av den kanske farligaste presidenten som USA och världen har drabbats av.

Boken innehåller insatta analyser och ger en skicklig sidobelysning av det som sker utanför centrum, skriven på en aktivistiskt patosfylld prosa.

Men den är inte bara ytterligare ett bidrag till den närsynta panik som kan uppstå hos den som studerar Trumps (freak)show i realtid. Tvärtom.

Klein ger i stället sina läsare en skarpare blick, både i de långa och korta perspektiven. Jag är mindre förtvivlad när jag slår igen boken än när jag öppnade den.

Naomi Klein börjar med chocken som drabbade så många när Trump vann valet i november 2016.

I delar av Sverige sammanföll valresultatet symboliskt med ett snöoväder som lamslog samhällsservice och allmänna kommunikationer i flera dygn. Folk övernattade i kommunalhus och skolsalar, motorvägarna fylldes av pulsande medborgare.

Det var som om samhället drog efter andan och tappade sin förmåga att värna det allmänna, något som kan ses som en allegori över det som många befarar är slutpunkten i den demagogiska narcissisten Donald Trumps samhällsvision.

Klein visar också hur det gick till när Vita huset blev en miljardärsklubb av kvinnohatare, rasister och hyperkapitalister som nu håller på att omforma politiken.

Hon visar hur detta har kunnat ske; genom upprepade lögner om att det amerikanska samhället har fallit sönder på grund av invandrare och en ”politiskt korrekt” kulturelit.

Det är ju inte bara i USA som vi har sett den här oroväckande utvecklingen, utan även i stora delar av Europa.

Det otäcka är hur fort det har gått i länder som Polen, Ungern och Turkiet, där styrande politiker uttrycker tidigare otänkbart förakt för kvinnor, flyktingar och demokratins tjänare som domare och journalister. Rädslan och avtrubbningen växer parallellt.

Naomi Kleins exempel på hur storföretag, militärer och bolagsdirektörer intagit världens mäktigaste rum, och hur de opererar därinne förvånar knappt längre.

Det otäcka är hur fort det har gått i länder som Polen, Ungern och Turkiet, där styrande politiker uttrycker tidigare otänkbart förakt för kvinnor, flyktingar och demokratins tjänare som domare och journalister

Det finns flera skäl till att en så skamlöst maktgalen person har lyckats dupera så många människor.

En orsak är stödet från de arga männen som förlorat sina privilegier och ett hyggligt levebröd i stormen av nyliberalism, globalisering och modernare samhällen med små sprickor i det vita manliga patriarkatet.

Dessa män utlovas revansch på en skala – från att gamla tiders industrier och arbetstillfällen ska återupplivas, till en heltigenom fascistisk värld.

Även om det inte är Donald Trumps vita manliga väljare som har förlorat allra mest på avregleringar eller finans-kriser har han fått dem att känna sig som de medborgare som har fått offra mest de senaste decennierna.

Det kan, menar Naomi Klein, ses som kulmen på vår tids marknadsfundamentalism – att den ekonomiska och politiska eliten fortsätter att sko sig medan gladiatorspelet utspelas mellan oss andra.

Författaren beskriver varumärkesväldet som vår tids hyperkapitalism, där multinationella företag skapar artificiella ekonomiska värden i stället för att tillverka något eller skapa jobb.

Författaren beskriver varumärkesväldet som vår tids hyperkapitalism, där multinationella företag skapar artificiella ekonomiska värden i stället för att tillverka något eller skapa jobb

Det är i ett sådant välde som Donald Trump har blivit det mäktigaste varumärket av alla; i en värld där krig blir skådespel (utom för dem som dör i det) och politik inte är att vilja utan att sälja.

Det är ett slags maffia av män som gynnar varandra medan minoriteter och kvinnor trampas ner i en ”ras-kapitalism” som förstärker ett brutalt klassystem. Samtidigt som klimatförändringarna galopperar eldas katastrofen på av Trumps ”skräckkabinett”.

Klein citerar författaren och den politiska aktivisten Cornel West: ”Rättvisa är hur kärlek ser ut i offentligheten”, och tillägger att nyliberalismen är hur kärlekslöshet ser ut som politik: trasiga skolor och sjukhus, men blomstrande fängelser och vaktbolag, övervakning, gränskontroll.

Ändå sprider Nej är inte nog paradoxalt nog hopp. Precis som historikern Timothy Snyders lilla stridsskrift, Om tyranni, tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet, sätter Klein ihop den sönderslagna bilden tills hennes nej förvandlas till ett utopiskt ja.

Man kan se hennes bok som ett slags kolsyrad steg för steg-guide för att återta offentligheten i kölvattnet av Trumps chockdoktrin.

Dessvärre kommer den nog att vara lika användbar i den svenska valrörelsen nästa år.