De positiva effekterna av de senaste veckornas #metoo-upprop är många. Gamla strukturer granskas, förövare ställs till svars och många kvinnor får upprättelse och känner att de inte är ensamma om sina upplevelser.

Tystnaden är bruten. En annan upplyftande påföljd är att kulturfrågor äntligen hamnat på den politiska agendan.

Under den gångna mandatperioden har kultur knappast varit ett område som diskuterats – förutom av ett parti.

”SD har redan uppnått sina mål med flyktingpolitiken, nästa offensiv kommer att riktas mot våra värderingar.”

Det skrev Jenny Lindahl och Sonja Schwarzenberger från Arena Opinion illavarslande på Aftonbladet Kultur redan för drygt ett år sedan.

Nyligen lyssnade jag på ett seminarium om kulturpolitik på ABF Stockholm där bland annat Jenny Lindahl och flera kulturchefer deltog.

Fast de kom från olika håll var budskapet unisont: De etablerade partierna måste ta kulturen på större allvar, annars kommer andra krafter, både kommersiella och politiska, att göra allvarliga förändringar och inskränkningar.

Det satsas för lite pengar och den kulturpolitik som bedrivs handlar mest om resultat som kan redovisas i siffror

Jonna Sima

Benny Fredriksson, chef för Stockholms Kulturhus, var en av debattdeltagarna som inte skrädde orden. Han menar att staten fullständigt har abdikerat från kulturpolitiken.

Det satsas för lite pengar och den kulturpolitik som bedrivs handlar mest om resultat som kan redovisas i siffror, inte om vad kultur och bildning har för demokratisk och livsviktig funktion för att vi människor ska kunna förstå oss själva och vår omvärld bättre.

Bortsett från ett parti då.

Sverigedemokraterna använder målmedvetet kulturpolitiken för att bedriva sin nationalistiska agenda. I höstbudgeten för 2018 konstateras: ”För oss spelar kulturen en central roll för sammanhållning och hållbar utveckling för nationen.”

De vill se alltifrån tramsiga stimulanspaket för nationalistiska tv-spel till satsningar på folkdans i utanförskapsområden.

Precis som KD vill de införa en kulturkanon, och i SD:s Sverige ska biblioteken bara få erbjuda litteratur på andra språk än svenska i utbildningssyften.

Partiet har genomgående en nyttoaspekt på kulturen; den ska vara uppfostrande och stärka den nationella identiteten genom att påverka och bevara seder, traditioner och värderingar.

Kultur och folkbildning har varit en grundpelare i arbetarrörelsen, nu är det hög tid att återta initiativet

Jonna Sima

Sammanlagt nämns ”kultur” inte mindre än 157 gånger i SD:s höstbudget. Som en jämförelse nämns ”invandring” bara 30 gånger.

Det säger en hel del om partiets strategier inför valet nästa höst.

Vi har sett en liknande utveckling i Ungern, Polen och Turkiet där kultur, media och intellektuella varit först att attackeras när de högerextrema kommit till makten.

I förra veckan presenterade Socialdemokraterna en grupp som ska ta fram ett kulturpolitiskt program inför valet som kongressen beslutade om i april.

Förväntningarna är stora. Kultur och folkbildning har varit en grundpelare i arbetarrörelsen, nu är det hög tid att återta initiativet.

Snart kan det faktiskt vara för sent.