Fattigdomen lägger ett mörker över tillvaron
I många av världens länder minskar inkomstskillnaderna, men i Sverige ökar ojämlikheten. De senaste åren har Lena Nyängs bara köpt ett par tights till själv. Grannen klipper hennes hår och hon har knappt råd att skicka med dottern frukt till skolan. Hon kallar sig fattig.
Lena Nyängs, småbarnsmamma från Karlstad, lever på existensminimum.
Fattigdom är relativt. Men syns överallt. I Falkenberg, Karlstad och på självaste Östermalm i Stockholm – en av Sveriges rikaste stadsdelar. Här, i Frälsningsarméns lokaler, håller Gula Änglarna till varje morgon.
Ethel Dahlman är 80 år och rättar till sin sjal runt halsen. Det var hon som drog igång verksamheten vid 90-talets mitt.
– Det har blivit värre de senaste åren. Många familjer behöver hjälp nu och fattigpensionärerna har Sverige glömt bort. Pensionerna måste höjas drastiskt, säger hon surt.
– Jag är själv fattigpensionär. Hade jag inte haft min man skulle jag ha bott i en rishög. Och utan Östermalmsborna skulle jag inte klara den här verksamheten.
LÄS MER: FN-chefen missnöjd – tempot i Agenda 2030 är för lågt
Ethel Dahlman på Gula Änglarna säger att det har blivit värre de senaste åren.
På andra våningen i Frälsningsarméns lokaler ser väggarna och taket med stuckatur nymålade ut. En guldspegel hänger mellan två enorma glasfönster.
Denna morgon läggs en hög med klädfodral på ett biljardbord. En man har svängt förbi och skänkt kläder. Ethel Dahlman öppnar det översta fodralet i högen.
– Det är en frack! Va? Ska hemlösa ha på sig frack och kostym? Nej, det här får jag sälja vidare eller skänka till Myrorna.
Medan tiden går kommer behövande människor upp på ”kontoret”. De registreras med id-kort och får sedan hjälp i den mån det går. Just nu är det knapert i kassan hos Gula Änglarna.
De som ber om hjälp idag lyckas få matcheckar på 150 eller 250 kronor. När kassan är fylld finns däremot bidrag till telefoner, busskort, mediciner och räkningar.
– Snart ska Tomas Ledin ha konsert för att samla in mer pengar åt oss. Det blir sjuttonde gången han ställer upp. Han är så snäll. Det var med hans svärmor, Gudrun Andersson, som jag startade verksamheten, berättar Ethel Dahlman.
Ungefär var fjärde månad kommer Katarina, 54, till Gula Änglarna för att få hjälp.
En som får en matcheck är Katarina, 54, som inte vill uppge sitt efternamn. Regeln säger att behövande får komma hit var fjärde månad, och det gör hon på ett ungefär.
– Jag blev utbränd efter en hjärnblödning. Jag har försörjningsstöd men ändå är det svårt att få det att gå runt.
Varje månad måste Katarina betala dyr ränta på smycken som hon pantat. Arvegods som hon inte vill ska säljas vidare men som pantades i desperation efter pengar.
Video från YouTube
Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.
Att köpa nya kläder drömmer hon om.
Drömmer om kläder gör även Lena Nyängs, 45, i Karlstad. Hon har varit sjukskriven i snart tre år på grund av trasiga knän och händer.
– Jag har överrörliga leder och har jobbat inom restaurang sedan jag var 13 år. Det finns nog ingen restaurang eller bar här i stan som jag inte har jobbat på, säger hon med ett skratt.
Men det är också enda gången hon skrattar.
Flera gånger har hon opererats på grund av problem med lederna, senast i somras.
– Läkaren säger att jag aldrig kommer kunna gå tillbaka till branschen. Jag är trött på att vara hemma men det kan vara nog jobbigt att ta hand om barnen.
Vid köksbordet får Lena Nyängs en lugn stund varje dag.
Lena Nyängs har två döttrar som är tre och sex år, samt en äldre son som flyttat hemifrån. Varje dag tar hon värktabletter.
– Hur jag mår? Skalar jag potatis till middag är kvällen förstörd sen. Mina knän hoppar ur led och är jag inte beredd faller jag ihop. En dålig period händer det varje dag. En bättre period är det ett par gånger i veckan.
Hyran för trean som familjen bor i är 7 000 kronor i månaden, exklusive el och försäkringar. Det är hälften av vad Lena Nyängs får i socialbidrag, underhåll, barnbidrag och bostadsbidrag per månad.
Den ansträngda ekonomin tär. Och syns. De flesta möbler i lägenheten är gåvor eller arvegods. Som den slitna soffan från en granne. Eller sängen från socialen.
– När jag handlar mat vet jag nästan på öret vad jag har i vagnen när jag står i kassan. Jag får inte missa några kronor på marginalen. Kommer det något oväntat, som denna månad när de stal min dotters regnkläder på skolan, då brakar det.
Att äldsta dottern nu börjat skolan tynger den redan pressade familjeekonomin.
– De har ställt krav på att man ska ha en ipad hemma och det har jag ju inte råd med. Jag ringde till socialen och lämnade in en ansökan för extra bidrag men fick avslag. Dessutom ska barnen ha med sig frukt varje dag och det är dyrt ska jag tala om.
TV:n har börjat strula och nu hoppas Lena Nyängs att den håller till jullovet.
I lägenhetens vardagsrum står en tjock-tv som börjat krångla. Begagnade kläder är vardag. Sparkontot är tomt. Den buffert som tidigare fanns har tagit slut.
– Jag hjälper till frivilligt i kyrkan med till exempel svenska för invandrare. Och de har hjälpt mig när det varit som värst. Jag hade inte överlevt om jag inte hade fått hjälp från kyrkan.
Lena Nyängs överrörliga leder är förstörda efter ånga år i restaurangbranschen.
Det blir tyst i flera sekunder på frågan om vad hon inte kan köpa eller göra idag som hon gjorde förr.
– Kläder och skor till mig. Jag önskar att jag kunde gå in på H&M och köpa en tröja. Eller gå på McDonalds med barnen. Sånt existerar inte här. Och jag har inte varit hos en frisör på sex år.
En annan som också måste prioritera barnen är Xandra Fogelström, 33, i Falkenberg.
För henne är sjukskrivning inte ett alternativ trots att hon lider. Istället är hon timvikarie för Hallandstrafiken.
I elva år arbetade hon som undersköterska men efter sin andra förlossning för två år sedan fick hon reumatism och klarar inte längre av ett jobb i vården.
– Jag blir utmattad av att jobba på grund av reumatismen, men samtidigt vill jag jobba.
Ekonomin har blivit betydligt sämre sedan hon separerade i fjol. Flera gånger har Xandra Fogelström fått hjälp av kyrkan med blöjor och presentkort på mat.
– Jag vågar egentligen inte sätta mig in i min ekonomi även om jag vet att jag måste.
Xandra Fogelström berättar att hon inte längre går på stan. Små medel att röra sig med gör att hon sitter hemma mer.
– Om jag skulle tänka på vad jag inte kan köpa eller göra skulle jag bli knäpp.
Äldsta dottern, som är elva år, vill ha en ny vinterjacka och hon förklarar att förra årets passar även denna säsong.
– Jag vill såklart inte vara beroende av bidrag men tycker ändå att barnbidraget är alldeles för lågt.
Lena Nyängs menar att statliga bidrag inte är rättvist fördelade.
Även Lena Nyängs i Karlstad anser att barnbidraget är för snålt. Och hon bävar för när döttrarna blir äldre.
– Min dotter som går i skolan har börjat tjata om varför hon inte får det andra barn har och då får jag förklara att det är bara jag som försörjer oss medan grannarnas barn har både mamma och pappa.
Köksbordet, som också fungerar som pysselbord för döttrarna, är hennes oas. Varje dag sätter hon sig ned med en kopp kaffe och skrollar i mobilen – en helig stund i kaoset.
– Politikerna måste se över situationen för ensamstående mammor eller pappor med barn. Jag vet ju att det finns massor av människor som har råd att lägga undan sitt barnbidrag varje månad och det känns inte rättvist.
