Busslaster håller privatteatrar i storstäder rullande

Redan klockan åtta, när bussen lämnar Söderhamn, har den hämtat upp folk i Bollnäs. Ytterligare ett par ansluter i Tönnebro innan det blir frukost på vägkrogen Hakke Gård, ett vikingainspirerat bygge invid E4.

Nya ägare har tagit över och kanske var äggröran lite bättre sist. Kaffet smakar dock som det ska.

Ytterligare resenärer ansluter i Gävle, men sedan är vi fulltaliga och den forna bandystjärnan Anders ”Knådis” Rådberg, som efter karriären i Broberg skolade om sig till busschaufför, berättar sakligt om allt som finns att veta om helgens resa.

De som ska på The Book of Mormon på Chinateatern ska bo på hotell vid Stockholm Central, övriga – det vill säga de som ska på Mamma Mia! The Party på Tyrol – ska bo på ett Scandic vid Hötorget.

Upphämtning till kvällens aktiviteter sker kvart i, respektive tio i, sju. Biljetter finns framme hos chauffören.

Det är uppenbart att det finns rutin hos alla inblandade. Ingen undrar något ytterligare, alla vet redan vad som gäller. Konceptet är sedan länge etablerat, alla vet vad de får.

Det sägs att det var med My fair lady det började. Uppsättningen på Oscarsteatern 1959, med Jarl Kulle och Ulla Sallert i huvudrollerna, blev en omtalad succé i hela landet och väckte ett tidigare sällan skådat teaterintresse i provinserna.

Det var företaget Larssonbuss i Kumla som förstod att utnyttja marknadsnischen, och många andra hakade senare på. Framåt 80- och 90-talen var branschen mogen, och med Staffan Götestams Madicken, Björn Skifs Spök, Fantomen på operan med Mikael Samuelsson i huvudrollen och inte minst Chess och Kristina från Duvemåla blev teaterresorna ett fenomen.

Det var plötsligt som om Stockholm fått två parallella kulturutbud, ett för lantisar och ett för stockholmare. För medan privatteatrarna fylldes med folk från Sundsvall, Karlstad, Örebro och Ludvika hördes inte många dialekter i pausköerna till Dramatens eller Operans champagnebarer.

Bussbolagen och deras kunder blev en maktfaktor i den folkliga och kommersiella delen av huvudstadens kultur- och nöjesliv, i övrigt pågick det mesta som vanligt.

Teaterresorna pågår fortfarande även om vissa jag talar med säger att det är en nedgång nu. Somliga anger dålig föryngring som en orsak, andra att folk vill ordna sina resor själv och inte åka kollektivt.

Vi är ju inte så finkulturella vi i Hälsingland

Det är ju smidigt att boka själv nu, via nätet. Andra säger att det alltid gått upp och ned, och att det är utbudet som avgör. Anders ”Knådis” Rådbergs chef, ägaren till Lönns Buss, är av den åsikten.

– Vi är ju inte så finkulturella vi i Hälsingland, säger Lars Göran ”Larsa” Lönn. Våra gäster vill ha breda folkliga uppsättningar, och finns det inga sådana blir det färre resor.

– Det är brist på kassasuccéer helt enkelt. Jag har kört i 27 år nu, och Duvemåla var ju bäst publikmässigt. Skifs har alltid dragit folk också. Men nu är det lite för smala föreställningar för folket i Hälsingland.

Medan dimman lättar längs med E4 plockar Maria Lagerbäck och Tommy Westblom fram mackor och öl. Frid råder på bussen, P4 skvalar i bakgrunden och folk samtalar stilla om barnbarn och bilbyten.

Trafiken tätnar något efter Uppsala men det går fort att ta sig in i huvudstaden via Norrtull, St Eriksplan, Torsgatan och fram till Centralen där halva busslasten ska av och alla försvinner upp på hotellrummen för att göra sig redo för kvällen.

Britt och Bo Tandberg tar en promenad i Gamla Stan.

– Vi tycker det är så fint, säger Britt. Det är en sådan stämning där.

Lars Göran ”Larsa” Lönn brukar gå långa promenader. Det har blivit många genom åren, när passagerarna klivit av och han hittat någonstans att göra av bussen tills nästa dag – ofta parkerar han på Barnhusbron, om det är inte fullt – och går runt stan.

Han gillar Södermalm, till skillnad från bussresenärerna som alltid vill ha hotellrum i ”Stockholm”.

Vi tycker det är så fint. Det är en sådan stämning där

– Ja, de räknar inte Södermalm till Stockholm, de vill bo i city, säger han.

– Shoppingen är ju en väldigt viktig del av upplevelsen, fast många handlar kanske inte så mycket egentligen. Men de vill känna pulsen, se på folk och titta och klämma på varor i butikerna. Det kommer nytt folk hela tiden, fortsätter han, gamla försvinner och unga tillkommer. Men de flesta har samma beteenden. De vill göra samma saker nu som för 27 år sedan.

Privatteaterbranschen har två starka aktörer: Giganten 2 Entertain – som vuxit från ett litet halländskt bolag i buskisbranschen till en maktspelare i Nöjessverige – och Vicky von der Lanckens bolag Nöjeskontoret som i många år stått bakom musikaler och revyer på Stockholms scener.

Med årets stora succé The Book of Mormon – som de både samarbetar om – har de förflyttat gränserna en aning.

Musikalen är skriven av upphovsmännen bakom South Park och har en betydligt mindre andel landsbygdspublik i lokalen. Kanske är ett generationsskifte på gång också.

– Normalt sett kan man tänka sig ungefär 40 procent tillresta, men The Book of Mormon har färre, säger Annika Cardell på 2 Entertain.

– Vi ser också att biljetterna bokats av män i större utsträckning, fortsätter hon. Alltså, vi har ju medföljande män i salongerna, men vi har sällan kontakt med dem eftersom det är kvinnorna som fattar besluten.

The Book of Mormon är en märklig blandning av vågad komedi och traditionell musikal med Linus Wahlgren i en av huvudrollerna – tonsäker men okänslig.

Det skämtas om svarta, Afrika och aids på ett sätt som känns extremt nära gränsen för det tillåtna, men det skämtas givetvis också hejdlöst med mormoner och amerikaner. Så i slutändan jämnar det ut sig.

Det speciella i sammanhanget är att två mormonska missionärer från USA parkerat sig utanför teatern och delar ut biblar till alla som vill ha. Själva har de inte sett föreställningen – tv, teater, internet och andra nöjen är totalförbjudna under den två år långa missionen.

– Med The Book of Mormon är vi mindre beroende av bussarna, men i övrigt är de viktiga säger Vicky von der Lancken. Bussresorna är ju bekväma och bra för folk på landet.

– Däremot tänker jag inte på landsbygdspubliken på ett annat sätt än stadspubliken. Vi gör det vi tror på, som kan bli bra. Och vi försöker jobba med de bästa. Min erfarenhet är också att om det är bra så är det bra. Och då vill alla komma, oavsett var man bor.

Många olika faktorer styr kulturkonsumtionen och publikens preferenser. Bostadsort är givetvis en sådan.

Människor på landsbygden konsumerar överlag mindre av all publikkultur, men skapar å andra sidan mer själva. Landsbygdsbon är bra på att själv delta, sjunga i kör eller slöjda, men sätter sig mindre ofta i en teatersalong och besöker ganska sällan konsthallar, operascener eller klassiska konserter.

Och i mindre, ofta fattiga, kommuner på gles- och landsbygd, är också utbudet ofta skralt. Kommuner behöver enligt lag bara tillhandahålla bibliotek, allt annat är frivilligt.

Just nu pågår dessutom en nedläggningsvåg i landet. Omdiskuterade stängningar av filialbibliotek i Dalarna och på Gotland har genomförts trots protester.

Däremot tänker jag inte på landsbygdspubliken på ett annat sätt än stadspubliken. Vi gör det vi tror på, som kan bli bra

Kulturkonsumtion handlar också om tillvänjning, om att utsätta sig, begripa, lära sig och bli stimulerad. Undersökningar visar att folk konsumerar mer kultur ju större utbudet är, helt enkelt därför att utbudet i sig stimulerar intresset.

Finns det däremot inget utbud att tala om så väljer konsumenten oftare det mest säkra kortet, till exempel en teaterresa.

Myndigheten för kulturanalys har pekat på fem viktiga trender när det gäller framtidens kulturkonsumtion. Vid sidan av digitaliseringen, som kan vara positiv om den bidrar till demokratisering, så lyfter man särskilt fram riskerna med ett alltmer ojämlikt samhälle.

Inkomst, utbildningsnivå och boendeort har mycket stor inverkan på kulturvanorna.

– Vi har aldrig försökt erbjuda något annat än privatteatrarnas utbud, berättar Lars Göran ”Larsa” Lönn, och ingen har någonsin efterfrågat att få åka till Dramaten heller. Det ska vara som vanligt.

– Däremot kör vi gratisbussar åt Gävle Symfoniorkester så att folk ute i Gävleborgs Län ska kunna gå på klassiska konserter. Men det är få som åker med. Brukar väl vara ett trettiotal från hela Hälsingland.

De senaste decennierna har kulturpolitiken decentraliserats i Sverige men vad respektive region i Sverige gör med de statliga pengar som fördelas till kultur är ofta ganska oklart.

En tjänsteman på Kulturrådet säger i förtroende att regionerna redovisar ”så lite de bara kan”. Attityden är ”ge oss pengarna och fråga inget”. Därför kan kulturbegreppet på många håll i landet bli ganska flexibelt.

På vissa håll klassas bilbingo och kosläpp som kulturutbud, på många andra håll används kulturbudgeten både direkt och indirekt till platsmarknadsföring.

Staten lägger också ansenliga summor på nationalscener och fri entré på statliga museer i huvudstaden. Argumentet är att det är hela Sveriges utbud, men det finns ingen som helst statistik över hur mycket landsbygdsbefolkningen faktiskt utnyttjar de institutioner de bidrar med skattepengar till.

Utbudet är bättre i Stockholm, det är roligare att shoppa här

Kanske går de flesta långväga gästerna bara på spring-i-dörrar-farser på Oscars med Robert Gustafsson utklädd till tant. Ingen vet.

På vägen hem tystnar sorlet i bussen. Många har varit igång hela förmiddagen och shoppat kläder åt barnen och julklappar till familjen. Anders ”Knådis” Rådberg lägger sig i marschfart och rullar på.

Även på vägen hem blir det stopp på Hakke Gård, denna gång för att inte bryta mot regelverket om kör- och vilotider. Men det smakar gott med kaffe innan man är nästan hemma i vardagen igen.